Nej, ödet skall mig ej i mina tänkar kvälja:
ej annat öde finns än blott i mitt behag!
Min vilja kan en väg bland tusen vägar välja,
den får hon lov att gå: se, det är ödets lag.
När jag den vägen går, så går jag ingen annan.
Se, det är öde nog; det kan ej ändras mer.
Men om jag vill förut det ödet slå för pannan,
så skall det vingla om på slaktarnöts maner.
Kort sagt: vad komma skall, kan aldrig öde heta;
men det som är förbi, det må väl heta så.
Det förra är ett noll, som ingen själ kan veta
förran jag själv det gör; det andra måste stå!
