Saramago, José: Utdrag ur Baltasar och Blimunda (Memorial do Convento in Swedish)

Agora, sim, podem partir. O padre Bartolomeu Lourenço olha o espaço celeste descoberto, sem nuvens, o sol que parece uma custódia de ouro, depois Baltasar que segura a corda com que se fecharão as velas, depois Blimunda, prouvera que adivinhassem os seus olhos o futuro, Encomendemo-nos ao Deus que houver, disse-o num murmúrio, e outra vez num sussurro estrangulado, Puxa, Baltasar, não o fez logo Baltasar, tremeu-lhe a mão, que isto será como dizer Fiat, diz-se e aparece feito o quê, puxa-se e mudamos de lugar, para onde. Blimunda aproximou-se, pôs as duas mãos sobre a mão de Baltasar, e, num só movimento, como se só desta maneira devesse ser, ambos puxaram a corda. A vela correu toda para um lado, o sol bateu em cheio nas bolas de âmbar, e agora, que vai ser de nós. A máquina estremeceu, oscilou como se procurasse um equilíbrio subitamente perdido, ouviu-se um rangido geral, eram as lamelas de ferro, os vimes entrançados, e de repente, como se a aspirasse um vórtice luminoso, girou duas vezes sobre si própria enquanto subia, mal ultrapassara ainda a altura das paredes, até que, firme, novamente equilibrada, erguendo a sua cabeça de gaivota, lançou-se em flecha, céu acima. Sacudidos pelos bruscos volteios, Baltasar e Blimunda tinham caído no chão de tábuas da máquina, mas o padre Bartolomeu Lourenço agarrara-se a um dos prumos que sustentavam as velas e assim pôde ver afastar-se a terra a uma velocidade incrível, já mal se distinguia a quinta, logo perdida entre colinas, e aquilo além, que é, Lisboa, claro está, e o rio, oh, o mar, aquele mar por onde eu, Bartolomeu Lourenço de Gusmão, vim por duas vezes do Brasil, o mar por onde viajei à Holanda, a que mais continentes da terra e do ar me levarás tu, máquina, o vento ruge-me aos ouvidos, nunca ave alguma subiu tão alto, se me visse el-rei, se me visse aquele Tomás Pinto Brandão que se riu de mim em verso, se o Santo Ofício me visse, saberiam todos que sou filho predilecto de Deus, eu sim, eu que estou subindo ao céu por obra do méu génio, por obra também dos olhos de Blimunda, se haverá no céu olhos como eles, por obra da mão direita de Baltasar, aqui te levo, Deus, um que também não tem a mão esquerda, Blimunda, Baltasar, venham ver, levantem-se daí, não tenham medo.

Não tinham medo, estavam apenas assustados com a sua própria coragem. O padre ria, dava gritos, deixara já a segurança do prumo e percorria o convés da máquina de um lado a outro para poder olhar a terra em todos os seus pontos cardeais, tão grande agora que estavam longe dela, enfim levantaram-se Baltasar e Blimunda, agarrando-se nervosamente aos prumos, depois à amurada, deslumbrados de luz e de vento, logo sem nenhum susto, Ah, e Baltasar gritou, Conseguimos, abraçou-se a Blimunda e desatou a chorar, parecia uma criança perdida, um soldado que andou na guerra, que nos Pegões matou um homem com o seu espigão, e agora soluça de felicidade abraçado a Blimunda, que lhe beija a cara suja, então, então. O padre veio para eles e abraçou-se também, subitamente perturbado por uma analogia, assim dissera o italiano, Deus ele próprio, Baltasar seu filho, Blimunda o Espírito Santo, e estavam os três no céu, Só há um Deus, gritou, mas o vento levou-lhe as palavras da boca. Então Blimunda disse, Se não abrirmos a vela, continuaremos a subir, aonde iremos parar, talvez ao sol.

Nunca perguntamos se haverá juízo na loucura, mas vamos dizendo que de louco todos temos um pouco. São maneiras de nos segurarmos do lado de cá, imagine-se, darem os doidos como pretexto para exigir igualdades no mundo dos sensatos, só loucos um pouco, o mínimo juízo que conservem, por exemplo, salvaguardarem a própria vida, como está fazendo o padre Bartolomeu Lourenço, Se abrirmos de repente a vela, cairemos na terra como uma pedra, e é ele quem vai manobrar a corda, dar-lhe a folga precisa para que se estenda a vela sem esforço, tudo depende agora do jeito, e a vela abre-se devagar, faz descer a sombra sobre as bolas de âmbar e a máquina diminui de velocidade, quem diria que tão facilmente se poderia ser piloto nos ares, já podemos ir à procura das novas Indias. A máquina deixou de subir, está parada no céu, de asas abertas, o bico virado para o Norte, se se está movendo, não parece. O padre abre mais a vela, três quartas partes das bolas de âmbar estão já à sombra, e a máquina desce suavemente, é como estar dentro de um bote num lago tranquilo, um jeito no leme, um harpejo de remo, as coisas que um homem é capaz de inventar. Devagar, a terra aproxima-se, Lisboa distingue-se melhor, o rectângulo torto do Terreiro do Paço, o labirinto das ruas e travessas, o friso das varandas onde o padre morava, e onde agora estão entrando os familiares do Santo Ofício para o prenderem, tarde piaram, gente tão escrupulosa dos interesses do céu e não se lembram de olhar para cima, é certo que, a tal altura, a máquina é um pontinho no azul, como levantariam os olhos se estão aterrados diante de uma Bíblia rasgada na altura do Pentateuco, de um Alcorão feito em pedaços indecifráveis, e já saem, vão na direcção do Rossio, do palácio dos Estaus, a informar que fugiu o padre a quem iam buscar para o cárcere, e não adivinham que o protege a grande abóbada celeste aonde eles nunca irão, é bem verdade que Deus escolhe os seus favoritos, doidos, defeituosos excessivos, mas não familiares do Santo Ofício. Desce a passarola um pouco mais, com algum esforço se observa a quinta do duque de Aveiro, é certo que estes aviadores são principiantes, falta-lhes a experiência que permitiria identificar de relance os acidentes principais, os cursos de água, as lagoas, as povoações como estrelas derramadas no chão, as escuras florestas mas lá estão as quatro paredes da abegoaria, o aeroporto donde levantaram voo, lembra-se o padre Bartolomeu Lourenço de que tem um óculo na arca, em dois tempos o vai buscar e aponta, oh que maravilha é viver e inventar, vê-se claramente, a enxerga ao canto, a forja, só o cravo desapareceu, que foi que aconteceu ao cravo, nós o sabemos e vamos dizer, que indo Domenico Scarlatti à quinta, viu, já chegando perto, levantar-se de repente a máquina, num grande sopro de asas, que faria se elas batessem, e tendo entrado deu com os destroços da largada, as telhas partidas, espalhadas pelo chão, as ripas e os barrotes cortados ou arrancados, não há nada mais triste que uma ausência, corre o avião pista fora, levanta-se ao ar, só fica uma pungente melancolia, esta que faz sentar-se Domenico Scarlatti ao cravo e tocar um pouco, quase nada, apenas passando os dedos pelas teclas como se estivessem aflorando um rosto quando já as palavras foram ditas ou são de menos, e depois, porque muito bem sabe ser perigoso deixar ali o cravo, arrasta-o para fora, sobre o chão irregular, aos solavancos, gemem desencontradas as cordas, agora sim se desacertarão os saltarelos e vai ser para nunca mais, levou Scarlatti o cravo até ao bocal do poço, felizmente que é baixo, e levantando-o em peso, muito lhe custa, o precipita a fundo, bate a caixa duas vezes na parede interior, todas as cordas gritam, e enfim cai na água, ninguém sabe o destino para que está guardado, cravo que tão bem tocava, agora descendo, gorgolejando como um afogado, até assentar no lodo. Do alto já não se vê o músico, vai por aí, por essas azinhagas, porventura desviando o caminho, porventura olhando para cima, torna a ver a passarola, acena com o chapéu, uma vez só, melhor é disfarçar, fingir que não sabe nada, por isso não o viram da nave, quem sabe se tornarão a encontrar-se.

O vento está do Sul, uma brisa que mal faz agitar os cabelos de Blimunda, com esta aragem não poderão ir a lado algum, seria o mesmo que querer atravessar o oceano a nado, por isso Baltasar pergunta, Dou ao fole, todas as moedas têm duas faces, primeiro proclamou o padre, Só há um Deus, agora quer Baltasar saber, Dou ao fole, primeiro o sublime, depois o trivial quando, Deus não sópra, tem o homem de fazer força. Mas o padre Bartolomeu Lourenço parece ter sido tocado por um ramo de estupor, não fala, não se mexe, apenas olha o grande círculo da terra, uma parte de rio e mar, uma parte de monte e planície, se aquilo não é espuma, além, será a vela branca duma nau, se não for farrapo de névoa é fumo de chaminé, e contudo dir-se-ia que o mundo acabou, os homens nele, o silêncio aflige, e o vento caiu, nem um cabelo de Blimunda se move. Dá ao fole. Baltasar, disse o Padre.

Nu är de klara för avfärd. Fader Bartolomeu Lourenço tittar rakt upp på den molnfria himlen, solen ser ut som en gyllene monstrans, sedan tittar han på Baltasar som tar ett stadigt grepp om repet med vilket de skall reva seglen, sedan på Blimunda, ack om hennes ögon kunde se vad som skall hända, Vi överlämnar oss åt Herren om han finns, mumlade han, och sedan med kvävd röst, Drag Baltasar, men Baltasar drog inte genast, hans hand darrade, detta är som att säga Fiat, man säger det och så har det skett, hur är det möjligt, man bara drar och så hamnar vi på ett helt annat ställe, men var. Blimunda kom fram till honom och lade sina båda händer över hans och med en enda rörelse, som om det bara kunde gå till just så här, drog de båda två i repet. Hela seglet drogs ner på ena sidan, solen lyste för fullt på bärnstenskulorna och nu, hur skall detta gå. Det gick en skälvning genom maskinen, den vajade som om den sökte återfinna jämvikten som den plötsligt hade förlorat, överallt knakade och gnisslade det, ljudet kom från järnplåtarna och de flätade videgrenarna, och plötsligt var det som om maskinen hade sugits upp i en strålande strömvirvel, två gånger snurrade den runt medan den steg, men så snart den hade kommit ovanför väggarna återfick den balansen, lyfte sitt måshuvud och steg som en pil upp i luften. Baltasar och Blimunda har kastats omkull av de tvära kasten och hamnat på maskinens brädgolv, men fader Bartolomeu Lourenço har gripit tag i ett av loden som håller fast seglen och därför kan han se hur jorden avlägsnar sig med otrolig hastighet, det är redan svårt att urskilja godset mellan kullarna, och vad kan det vara därborta, Lissabon naturligtvis, och floden, och havet, detta hav som jag, Bartolomeu Lourenço de Gusmão, har korsat på väg från Brasilien, havet som jag seglade över på väg till Holland, till vilka nya kontinenter på jorden och i luften skall du föra mig, maskin, vinden tjuter i öronen, aldrig har någon fågel stigit så här högt, om kungen ändå såg mig nu, om den där Tomás Pinto Brandão såg mig, han som gjorde sig löjlig över mig i sina dikter, om Sanctum Officium såg mig, då skulle alla begripa att jag är Guds utvalde son, Just jag, jag som nu stiger mot himlen i kraft av mitt snille och även tack vare Blimundas ögon, finns det månne ögon som hennes i himlen, och tack vare Baltasars högerhand, Gud, här kommer jag till dig med en som inte heller har någon vänsterhand, Blimunda, Baltasar, res på er och kom och titta, var inte rädda.

De var inte rädda, de var bara förskräckta över sin egen djärvhet. Prästen skrattade, ropade högt, han hade redan släppt taget om lodet och sprang fram och tillbaka över flygmaskinens däck för att kunna betrakta jorden i alla fyra väderstrecken, så stor den var nu när de var långt borta från den, till sist reste Baltasar och Blimunda sig upp medan de ängsligt fattade tag i förtöjningarna och sedan i relingen, bländade av ljus och vind, och snart inte rädda längre, Åh, Baltasar ropade, Vi lyckades, han omfamnade Blimunda och brast plötsligt i gråt, han var som ett barn som har gått vilse, tänka sig en soldat som varit ute i kriget, som dödat en man med sin pik i Pegões, och nu snyftar han av lycka medan han omfamnar Blimunda som kysser hans smutsiga ansikte, såja, såja. Prästen kom fram till dem och omfamnade dem, plötsligt oroad av en analogi som italienaren skulle ha gjort honom uppmärksam på, han själv är Gud, Baltasar hans son, Blimunda den heliga Ande, och där var de tre i himlen, Det finns bara en Gud, skrek han, men vinden tog orden ur munnen på honom. Då sade Blimunda, Om vi inte spänner ut seglet kommer vi att fortsätta stiga och var skall vi då hamna, på solen kanske.

Vi frågar aldrig om det ligger något förnuft i galenskapen, men vi säger gärna att vi alla är lite galna. På så sätt håller vi oss kvar på den här sidan, vi tar helt enkelt de galna som förevändning för att kräva jämlikhet i de förnuftigas värld, vi är bara lite galna, en hel del förnuft behåller vi, för att rädda vårt eget liv till exempel, som fader Bartolomeu Lourenço gör nu, Om vi spänner ut seglet för hastigt kommer maskinen att falla till jorden som en sten, och nu är det han som skall sköta repet, släppa efter precis så mycket att seglet mjukt kan öppna sig, allt hänger på handlaget, och seglet vecklar ut sig, låter sin skugga falla över bärnstenskulorna, och maskinens hastighet avtar, vem kunde ana att det skulle vara så här enkelt att vara styrman i luften, nu kan vi fara i väg och leta efter nya Indien. Jättefågeln slutar stiga, den står stilla i luften med utbredda vingar och näbben mot norr, det verkar inte som om den rörde sig. Prästen spänner ut seglet ännu mer, tre fjärdedelar av bärnstenskulorna är skuggade nu, och maskinen sänker sig sakta, det är som att vara ombord på en båt i en stilla insjö, ett slag med rodret, ett tag med åran, vad allt kan inte människan komma på. Långsamt närmar jorden sig, man ser Lissabon så tydligt, palatstorgets sneda rektangel, labyrinten av gator och gränder, frisen av verandor i huset där prästen bodde och där nu inkvisitionens män träder in för att gripa honom, men för sent, tänk att folk som så noga bevakar himlens intressen inte kommer på tanken att titta up i skyn, men på den här höjden är maskinen förstås bara en liten prick mot det blå, och hur skulle de förresten kunna höja blicken när de är så skräckslagna inför åsynen av en bibel med alla Moseböckernas sidor sönderrivna och en koran som slitits i tusen bitar, de är redan på väg ut, nu går de mot Rossio och Estausplatset för att meddela att prästen redan hade flytt då de kom för att fängsla honom och de kan inte ana att han är beskyddad av det mäktiga himlavalvet dit de aldrig kommer upp, det är faktiskt sant att Gud väljer ut sina gunstlingar, de galna, krymplingarna, de övermåttan utrustade, men inte inkvisitionens folk. Jättefågeln sjunker lite till, nu kan man till och med urskilja hertigens gods, det är tydligt att dessa luftfarare är nybörjare, de har inte tillräckligt stor vana att snabbt uppfatta de viktigaste konturerna i landskapet, vattendragen, sjöarna, byarna uströdda som stjärnor över marken och de mörka skogarna, men där är ju ladans fyra väggar, flygplatsen varifrån de startade, fader Bartolomeu Lourenço kommer ihåg att det ligger en kikare i kistan, snabbt går han bort och hämtar den och ställer in den, vad underbart det är att leva och uppfinna saker, allting syns så tydligt, halmmadrassen i sin vrå, smedjan, det är bara cembalon som är borta, vad kan ha hänt med cembalon, vi som vet det skall berätta det, Domenico Scarlatti hade begivit sig till godset och när han kom närmare fick han se hur maskinen plötsligt steg till väders med ett väldigt vingsus, vad skulle han ha gjort om den hade börjat slå med vingarna, och när han kom in möttes han av ödeläggelsen efter flykten, de krossade takteglen som låg strödda överallt på golvet, de avhuggna eller nerrivna sparrarna och bjälkarna, det finns ingenting vemodigare än tomrummet efter någons avfärd, flygplanet rusar fram på banan, stiger upp i skyn, det enda som blir kvar är en molande melankoli, Domenico Scarlatti känner att han måste sätta sig vid sin cembalo och spela lite, det blir nästan ingenting, fingrarna bara rör sig lite över tangenterna som om de strök över ett ansikte när alla ord redan har sagts eller inte längre har någon betydelse, men eftersom han mycket väl vet att det är farligt att lämna kvar cembalon här, släpar han i väg med den över den ojämna marken, strängarna kvider disharmoniskt vid skakningarna, nu råkar hamrarna ohjälpligt i olag, Scarlatti släpar fram cembalon till brunnskanten som lyckligtvis är låg, med mycken möda häver han upp den och välter ner den i djupet, två gånger slår resonanslådan mot brunnsväggen, alla strängarna jämrar sig, till slut faller den ner i vattnet, ingen vet vilket öde denna cembalo går till mötes, den spelade så vackert och nu sjunker den med ett gurglande ljud som en drunknande tills den lägger sig till ro i slammet. Uppifrån luften kan man inte se musikern, nu är han redan på väg tillbaka, han väljer de mest undanskymda stigarna, kanske går han vilse, kanske tittar han uppåt, får syn på jättefågeln, vinkar med sin hatt, bara en gång, det är bäst att förställa sig och låtsas att man ingenting vet, därför såg de honom inte från flygmaskinen, vem vet om de någonsin kommer att träffas igen.

Vinden är sydlig, en svag bris som knappt får Blimundas hår att fladdra, med den kommer de ingen vart, det är som om de skulle simma över oceanen, och därför frågar Baltasar, Skall jag ta till blåsbälgen, allt har två sidor, först proklamerade prästen, Det finns bara en Gud, nu vill Baltasar veta, Skall jag använda blåsbälgen, först det upphöjda, sedan det prosaiska, när Gud inte blåser får människan själv försöka. Men det ser ut som om fader Bartolomeu Lourenço drabbats av förlamning, han säger ingenting, rör sig inte, betraktar bara jordens vida cirkel, en del är floder och hav, en del är berg och högslätt, om det han ser långt där borta inte är skummande vågor kan det vara det vita seglet på ett skepp, så vida det inte är dimsjok eller rök från en skorsten, nu har världen tagit slut och människorna med, tystnaden gör ont, vinden har mojnat, inte ett hårstrå rör sig på Blimundas huvud, Ta till blåsbälgen, Baltasar, sade prästen.