Andersson, Dan: Búcsú (En svanesång in Hungarian)

Jag står vid vägens sista, höga grindar,

och kring mig blåsa kvällens svala vindar,

och innan solen purpurröd gått ner,

jag hunnit upp min längtans högkvarter.

Jag ser på livet som på sländors vimmel,

inunder sommardagens höga himmel,

och längtar att vid dagens skumma slut

få falla i det stora mörkret ut.

Mitt liv, min kraft jag gav åt blodets strider,

och tackar glatt för gågna kämpatider,

för alla heta slag på solbränt grus,

och segerfesters jubeldränkta rus.

Jag hör en storm som går på vingar tunga,

och midnattsåskans vita blixtar ljunga.

Hell, tordön, hell! Jag svänger högt min hatt,

och hälsar livets svala avskedsnatt.

Nu stundar fest, nu varslar uppbrottstimma,

då fri och frälst jag upphör att förnimma,

och stiger i det namnlöst mörka ner -

och jublar, faller, ler och finns ej mer.

Itt állok az est dermesztő szelében.

Halálos akna vicsorog elébem,

míg álmaim botorul és sután

repesnek a kialvó fény után.

A kései sugarak mind furábban

hidegszenek a bíboros burában -

egy-egy arany pászmára száz kemény

árnyék szakad az akna peremén.

Erőm a vér játékaiba bágyadt,

forrón csapkodtak szívemből a vágyak:

ha gyenge tűz, ha szédült fergeteg -

a lázongások láza kergetett.

A gyászleplekbe roskadt mennybolt rőten

sütögeti villámait előttem.

Dörögj, dörögj! Akár egy vén cseléd,

hétrétgörbedve bókolok feléd.

Békén viszem, amit e végső órán

a búcsú súlyos szertartása ró rám -

a mélységből fölharsan egy tülök,

s a feneketlen éjbe repülök.