Gustafsson, Lars: Killing Time II (Tidsfördrif II in English)

Tidskriften var tegelgul och snabbt läst.
Den var den billigaste i Brukshandeln
 
och jag upptäckte, elvaårig, snart
att där inte fanns mycket att hämta.
 
Dagdrömmar för hembiträden
och detektivhistorier från Rivieran
 
som då var ett avlägset land.
Men namnet stannade;
 
Kan man fördrifva tiden?
Och om man kunde det,
 
är det inte skada på ett enda liv?
Ändå vet jag att jag har fördrivit mycken tid.
 
De ändlösa tråkiga timmarna i skolan
och den envisa mtimvisaren som inte –
 
nej, inte ens minutvisaren ville röra på sig.

The magazine was brick yellow and quickly read.
It was the cheapest thing in the company store
 
and I quickly discovered, at eleven years old,
that there wasn’t much to find there.
 
Daydreams for maids
and detective stories from the Riviera
 
which at that time was a distant land.
But the name stuck.
 
Can one kill time?
And if one could,
 
is that not a pity for an only life?
Still I know I have killed a great deal of time.
 
The endless boring hours in school
and the obstinate minute hand which never –
 
no, not even the minute hand wanted to move.