Gustafsson, Lars: Västvinden Går

Västvinden går.
Västvinden
in genom öppna fönstret,
bläddrar i uppslagen bok.
Som alltså läser sig själv.
Fernissan på åran
torkar snabbare nu
och minst en fluga
blir alltid kvar
i den hårdnande, klara massan.
Liksom en fråga
utifrån den kristallklara, tomma och nattliga rymden.
Och boken läser sig själv
inte utan eftertanke.

The west wind blows.
The west wind
through the open window,
turning the pages of the open book.
As if to read itself.
The varnish on the oars
dries quicker now
and at least one fly
always gets stuck
in the hardening, clear surface.         
Like a question
from a crystal-clear, empty and nocturnal space.
And the book reads itself
not without afterthoughts.