News

Runeberg, Johan Ludvig: Vänrikki Stool (Fänrik Stål in Finnish)

Portre of Runeberg, Johan Ludvig

Fänrik Stål (Swedish)

Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjärna.
Välan, vem följer nu mitt tåg
Till Näsijärvis dunkla våg?

Jag lärde känna där en man,
Soldat för längesedan,
Nu ägde fänriks titel han,
Men lyckan var i nedan.
Gud vet det, hur han kom en dag
Att bo i samma gård som jag.

Jag såg mig då som en person
Med få, ja inga brister,
Jag var student, på kondition,
Och kallades magister;
Mitt "mensa" gav mig överflöd,
Den gamle åt på nåd sitt bröd.

Jag rökte "Gävle vapen" jag
Och hade sjöskumspipa;
Den gamle skar av blad sitt slag,
Då han ej var i knipa.
I sådant fall blev mossa blott
Hans nötta masurhuvuds lott.

O tid av guld, o liv blott tänt
För nöjet och behagen,
Då man är ung och är student
Och har fullt opp för dagen
Och ingen annan sorg försökt,
Än att mustaschen växer trögt!

Vad visste jag av andras nöd,
Jag blott min glädje kände;
Min arm var stark, min kind var röd,
Och alla pulsar brände.
Jag var så yr, jag var så ung,
Och stolt som jag var ingen kung.

Men fänrik Stål satt utan knot
Förgäten i sin koja;
Han sög sin rök, han knöt sin not
Och lät oss andra stoja.
Vasserra, mot en sådan en
Vad man sig tyckte vara ren.

Det var min höga lust att se
Den kantiga figuren,
Hans styva skick, hans anlete,
Hans rock, så ovant skuren,
Hans örnenäsa mest ändå
Med brillor utan skalmar på.

Jag gick till gubben ofta ned
Att gunstigt gyckel driva.
Det var min fröjd, när han blev vred
Och kom sitt nät att riva,
Då jag fick nålen ur hans hand
Och knöt en lycka falskt ibland.

Han sprang då ofta upp burdus
Och drev mig utom knuten;
Ett vänligt ord, en doft kardus,
Och fred var åter sluten.
Jag kom igen, som förr jag kom,
Och gjorde samma narri om.

Att även gubben haft sin dag,
Då han var ung i världen,
Att han gått flera steg än jag
Och prövat mer på färden,
Var jag för höglärd att förstå,
Det kom ej för min tanke då;

Ej att han stått med svärd i hand
Och glad sitt hjärtblod givit
För detta samma fosterland,
Som nu så kärt mig blivit.
Jag var så yr, jag var så ung,
Han fänrik var, jag mer än kung.

Men hur det hände sig en gång,
Fann jag mig mätt av ruset.
Det vinter var, min dag blev lång,
Fast den var kort till ljuset;
Det var så ovant mot förut,
Jag ville aldrig få den slut.

Jag tog den första bok, jag fann,
Blott för att döda tiden,
Det var en skrift av onämnd man
Om sista finska striden;
Den låg där häftad, som på nåd,
Bland husets bundna bokförråd.

Jag tog den på mitt rum och satt
Och bläddrade i bladen,
Jag vet ej, hur jag så fick fatt
På Savolaks-brigaden,
Jag läste en rad, läste två,
Mitt hjärta började att slå.

Jag såg ett folk, som kunde allt,
Blott ej sin ära svika,
Jag såg en här, som frös och svalt
Och segrade tillika;
Mitt öga flög från blad till blad,
Jag velat kyssa varje rad.

I farans stund, i stridens brand
Vad mod hos denna skara!
Hur kunde, arma fosterland,
Du dock så älskat vara,
En kärlek få, så skön, så stark,
Av dem du närt med bröd av bark!

Min tanke genom rymder lopp,
Som förr den aldrig spanat,
Ett liv gick för mitt hjärta opp,
Vars tjusning det ej anat,
Min dag flög som på vingar bort,
O, vad min bok mig syntes kort!

Den slöts, och kvällen likaså,
Dock glödde än min låga,
Jag fann så mycket återstå
Att forska om och fråga,
Så många dunkla föremål.
Jag gick till gamle fänrik Stål.

Han satt på samma plats som förr
Och samma syssla skötte.
Jag såg, att ren i stugans dörr
En missnöjd blick mig mötte;
Det var, som om han frågt därvid:
Får man ej ens till natten frid?

Men annat var det nu med mig,
Jag kom med ändrat sinne:
"Jag läst om Finlands sista krig,
Och även jag är finne.
Min håg blev tänd att höra mer,
Kanhända får jag det av er?"

Så var min hälsning. Gubben såg
Förvånad upp från noten,
En glans uti hans öga låg,
Som om han stått för roten:
"Jo, därom kan jag ge besked,
Om herrn så vill, ty jag var med."

Jag satte mig på sängens halm,
Han började berätta
Om Dunckers eld, om kapten Malm,
Om mången bragd för detta;
Hans blick blev ljus, hans panna klar,
Jag glömmer ej, hur skön han var.

Han sett så mången blodig dag,
Så många faror delat,
Ej segrar blott, men nederlag,
Vars sår ej tid har helat;
Så mycket, som ren världen glömt,
Låg i hans trogna minne gömt.

Jag satt där tyst och hörde på,
Och intet ord förspilldes,
Och natten hunnit halvt förgå,
När jag från honom skildes;
Han följde mig till tröskelns rand
Och tryckte glatt min bjudna hand.

Sen sågs han aldrig mera nöjd,
Om han ej mig fick skåda;
Vi delte sorg, vi delte fröjd,
Vi rökte vapnet båda.
Nu var han gammal, jag var ung,
Jag blott student, han mer än kung.

De sägner, här i sång jag satt,
Från gubbens läpp de stamma,
Jag hört dem mången stilla natt
Vid pärtans matta flamma.
De tala några enkla ord,
Tag mot dem, dyra fosterjord!

Vänrikki Stool (Finnish)

Mennyttä aikaa muistelen
niin mielelläni vielä;
niin moni armas tähtönen
minulle viittaa siellä.
Ken mua seuraa retkelle
nyt Näsijärven rannalle?

Siell' opin miehen tuntemaan,
hän sotamies ol' ennen,
nyt vänrikki ol' arvoltaan,
vaikk' onni näytti menneen.
Ties kuinka samaan talohon
satuimme saamaan asunnon.

Mies olin silloin kelvokas,
niin luulin, vaikka miksi,
Min' olin ylioppilas,
mainittiin maisteriksi;
hupaasti elin "mensallain",
Stool, hän söi armoleipää vain.

Minulla oli "vaakunaa"
ja piippu merenvahaa;
Stool poltti kototupakkaa,
jos häll' ei pulaa pahaa;
mut silloin sai vaan sammaleen
niveräpiippu täytteekseen.

Oi kulta-aika riemukas,
suloisin, armahain,
kun nuor' on ylioppilas,
ja puutetta ei laisin,
ja huolt' ei tuntis ollenkaan,
kun viikset vaan sain kasvamaan!

En tiennyt muiden hädäst', en,
ilosta sydän sykki;
vahv' olin, punaposkinen,
ja kaikki suonet tykki.
Niin nuori olin, riehakas,
ja ylpeä kuin kuningas.

Mut hyljättynä majassaan
Stool istui nurkumatta,
loi nuottaa, imi piippuaan,
meluumme puuttumatta,
Tuommoisen suhteen; sen mar ties,
min' olin oikein aika mies.

Minusta näky hupaisin
ol' ukon käyrä varsi
ja kasvot, jäykät liikkeetkin
ja vanha vaateparsi,
vaan konkkanenä erikseen
sangattomine lasineen.

Monasti menin ukon luo
ilveilemään suotta,
Mik' iloni, kun suuttui tuo,
la hältä ratkes nuotta,
kun kädest' ukon kävyn vein,
ja paikoin väärän silmän tein!

Hän silloin ylös kavahtaa,
mun ovest' ulos työntää;
sananen, hitu vaakunaa,
ja taas hän rauhan myöntää.
Ma tulin taas kuin ennenkin
ja samoin taaskin ilveilin.

Ett' oli nuori aikoinaan
myös ukko kerran ollut,
enemmän nähnyt matkallaan
ja kauemmaksi tullut,
en sitä silloin huomannut,
siks' olin liian oppinut.

En myös, ett' ilomielin hän
verensä tuorehimman
vuodatti eestä maamme tän
nyt mulle rakkahimman,
Ma olin nuori, riehakas,
hän vänrikki, ma kuningas.

Mut moisiin ilveilyksihin
vihdoinkin kyllästyin mä,
Kuink' oli, talvipäivääkin
lyhyttä pitkäksyin mä;
olipa oikein outoa,
ei tahtonut se loppua.

Ma tartuin ensi kirjahan,
hakien huvitusta,
ol' teos tuntemattoman
se Suomen taistelusta;
armosta vaan tuo kansiton
lie päässyt muiden joukkohon.

Mukaani vein sen, kääntelin
sivuja jonkun hetken,
en tiedä, kuin näin esihin
sain Savon miesten retken;
ma lu'in rivin lu'in kaks,
vereni tunsin kuumemmaks.

Näin kansan kaikki koittavan
edestä kunniansa;
näin sotajoukon voittavan
nälissään, viluissansa.
Jokaista sanaa, lukeissain,
suudella tahdoin innossain.

Vaarassa, tulen keskellä
tuon parven urhoutta!
Mill' ansaitsit, maa raukka, sä
noin suurta rakkautta,
noin kallis kuinka olla voit,
kun leiväks pettua vaan soit!

Aloille aatteheni mun
vei tuntemattomille,
uus elo syttyi sieluhun,
aavistamaton sille;
kuin siivin lensi aikani,
kuink' ol' lyhyt kirjani!

Se loppui, samoin iltakin,
vaan hehkuvalla miellä
mä lisää kuulla halusin
ja selvitystä vielä.
niin moniin kohtiin hämäriin.
Luo vanhan Stoolin läksin niin.

Häll' oli paikka entinen
ja työkin samallainen.
Vastaani lensi ovellen
jo katse nurjamainen;
olipa, kuin ois kysynyt:
Vai yökskään ei saa rauhaa nyt?

Mut muuttuneena tulin ma,
miel' oli toisenlainen:
"Luin Suomen viime sodasta,
olenhan Suomalainen.
Mua lisää kuulla haluttais,
kentiesi teiltä sitä sais?"

Näin lausuin. Silmäns' ihmeissään
luo ukko nuotastansa;
ne loistavat, kuin seisois hän
edessä rintamansa:
"Jotakin ehkä tietäisin
olinhan sieltä minäkin."

Ma istun olkivuoteellen;
sanella Dunckerista
hän alkaa, töistä urhojen
ja Malmi kapteenista;
hänellä kasvot kirkastuu,
oi, kuinka hän nyt kaunistuu!

Hän veripäivät nähnyt on
ja käynyt surman tiellä,
ja voiton nähnyt, tappion,
jonk' äityy haavat vielä;
häll' on niin paljo muistissaan,
maailma mit' ei muistakaan.

Siin' istuin hiljaa, kuultelin,
ei sanaa kadonnunna;
puol'yö, kun sieltä erkanin,
jo oli kulununna;
hän saattoi minut ovellen,
mua iloisesti kätellen.

Nyt viettää yhdess' aljettiin
eloa hauskaa ratki,
murehet, riemut jaettiin
ja yksin "vaakunatki."
Nyt olin vain yl'oppilas,
hän suurempi kuin kuningas.

Ja ukon suust' on tarutkin
ne, joita laulan tässä.
Niit' usein öisin kuultelin
pärehen liekinnässä.
Ne korutont' on kertomaa,
ne ota, kallis synnyinmaa!