Tranströmer, Tomas: Schubertiana (Schubertiana in English)

I

I kvällsmörkret på en plats utanför New York, en
utsiktspunkt där man med en enda blick kan omfatta åtta
miljoner människors hem.
Jättestaden där borta är en lång flimrande driva, en
spiralgalax från sidan.
Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken, skyltfönstren
tigger av förbipasserande, ett vimmel av skor som inte
sätter några spår.
De klättrande brandstegarna, hissdörrarna som glider ihop,
bakom dörrar med polislås ett ständigt svall av röster.
Hopsjunkna kroppar halvsover i tunnelbanevagnarna,
de framrusande katakomberna.
Jag vet också – utan all statistik – att just nu spelas Schubert
i något rum därborta och att för någon är de tonerna
verkligare än allt det andra.

II

Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till en
knytnäves storlek.
I april återvänder svalan till sitt fjolårsbo under takrännan
på just den ladan i just den socknen.
Hon flyger från Transvaal, passerar ekvatorn, flyger under
sex veckor över två kontinenter, styr mot just denna
försvinnande prick i landmassan.
Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några
ganska vanliga ackord av fem stråkar
han som får en flod att strömma genom ett nålsöga
är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad
”Svampen”, som sov med glasögonen på
och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen.
Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig i
rörelse.

III

De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar
med marken fjädrande under mig
kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i
framtiden, känner plötsligt att växterna har tankar.

IV

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att
olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga
yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den
trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

V

Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra
händer i f-moll, två kuskar på samma ekipage, det ser en
aning löjligt ut.
Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka,
som om vi rörde motvikterna
i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga balans:
glädje och lidande väger precis lika.
Annie sa ”den här musiken är så heroisk”, och det är sant.
Men de som sneglar avundsjukt på handlingens män, de som
innerst inne föraktar sig själva för att de inte är mördare
de känner inte igen sig här.
Och de många som köper och säljer människor och tror att alla
kan köpas, de känner inte igen sig här.
Inte deras musik. Den långa melodin som är sig själv i alla
förvandlingar, ibland glittrande och vek, ibland skrovlig och
stark, snigelspår och stålwire.
Det envisa gnolandet som följer oss just nu
uppför
djupen.

1

In the evening darkness in a place outside New York, an outlook point
where one single glance will encompass the homes of eight
million people.
The giant city over there is a long shimmering drift, a spiral galaxy
seen from the side.
Within the galaxy coffee-cups are pushed across the counter, the
shop-windows beg from passers-by, a flurry of shoes that leave
no prints.
The climbing fire escapes, the lift doors that glide shut, behind doors
with police locks a perpetual seethe of voices.
Slouched bodies doze in subway coaches, the hurtling catacombs.
I know too – without statistics – that right now Schubert is being played
in some room over there and that for someone the notes are
more real than all the rest.

2

The endless expanses of the human brain are crumpled to the size
of a fist.
In April the swallow returns to last year’s nest under the guttering of
this very barn in this very parish.
She flies from Transvaal, passes the equator, flies for six weeks over
two continents, makes for precisely this vanishing dot in the
land-mass.
And the man who catches the signals from a whole life in a few ordinary
chords for five strings,
who makes a river flow through the eye of a needle,
is a stout young gentleman from vienna known to his friends as ‘The
Mushroom’, who slept with his glasses on
and stood at his writing desk punctually of a morning.
And then the wonderful centipedes of his manuscript were set in
motion.

3

The string quintet is playing. I walk home through warm forests with
the ground springy under me,
curl up like an embryo, fall asleep, roll weightless into the future,
suddenly feel that the plants have thoughts.

4

So much we have to trust, simply to live through our daily day without
sinking through the earth!
Trust the piled snow clinging to the mountain slope above the village.
Trust the promises of silence and the smile of understanding, trust
that the accident telegram isn’t for us and that the sudden
axe-blow from within won’t come.
Trust the axles that carry us on the highway in the middle of the three
hundred times life-size bee-swarm of steel.
But none of that is really worth our confidence.
The five strings say we can trust something else. And they keep us
company part of the way there.
As when the time-switch clicks off in the stairwell and the fingers –
trustingly – follow the blind handrail that finds its way in the
darkness.

5

We squeeze together at the piano and play with four hands in F minor,
two coachmen on the same coach, it looks a little ridiculous.
The hands seem to be moving resonant weights to and fro, as if we
were tampering with the counterweights
in an effort to disturb the great scale arm’s terrible balance: joy and
suffering weighing exactly the same.
Annie said, ‘This music is so heroic,’ and she’s right.
But those whose eyes enviously follow men of action, who secretly
despise themselves for not being murderers,
don’t recognise themselves here,
and the many who buy and sell people and believe that everyone can
be bought, don’t recognise themselves here.
Not their music. The long melody that remains itself in all its
transformations, sometimes glittering and pliant, sometimes
rugged and strong, snail-track and steel wire.
The perpetual humming that follows us – now –
up
the depths.