Celan, Paul: Och med boken från tarussa (Und mit dem Buch aus Tarussa in Swedish)

Все поэты жиды

(Marina Zwetajewa)

 

Vom

Sternbild des Hundes, vom

Hellstern darin und der Zwerg-

leuchte, die mitwebt

an erdwärts gespiegelten Wegen,

von

Pilgerstäben, auch dort, von Südlichem, fremd

und nachtfasernah

wie unbestattete Worte,

streunend

im Bannkreis erreichter

Ziele und Stelen und Wiegen.

 

Von

Wahr- und Voraus- und Vorüber-zu-dir-,

von

Hinaufgesagtem,

das dort bereitliegt, einem

der eigenen Herzsteine gleich, die man ausspie

mitsamt ihren un-

verwüstlichen Uhrwerk, hinaus

in Unland und Unzeit. Von solchem

Ticken und Ticken inmitten

der Kies-Kuben mit

der auf Hyänenspur rückwärts,

aufwärts verfolgbaren

Ahnen-

reihe Derer-

vom-Namen-und-Seiner-

Rundschlucht.

 

Von

einem Baum, von einem.

Ja, auch von ihm. Und vom Wald um ihn her. Vom Wald

Unbetreten, vom

Gedanken, dem er entwuchs, als Laut

und Halblaut und Ablaut und Auslaut, skythisch

zusammengereimt

im Takt

der Verschlagenen-Schläfe,

mit geatmeten Steppen-

halmen geschrieben ins Herz

der Stundenzäsur – in das Reich,

in der Reiche

weitestes, in

den Großbinnenreim

jenseits

der Stummvölker-Zone, in dich

Sprachwaage, Wortwaage, Heimat-

waage Exil.

 

Von diesem Baum, diesem Wald.

 

Von der Brücken-

quader, von der

er ins Leben hinüber-

prallte, flügge

von Wunden, - vom

Pont Mirabeau.

 

Wo die Oka nicht mitfließt. Et quels

amours! (Kyrillisches, Freunde, auch das

ritt ich über die Seine,

ritts übern Rhein.)

 

Von einem Brief, von ihm.

Vom Ein-Brief, vom Ost-Brief. Vom harten,

winzigen Worthaufen, vom

unbewaffneten Auge, das er

den drei

Gürtelsternen Orions – Jakobs-

stab, du,

abermals kommst du gegangen! –

 

zuführt auf der

Himmelskarte, die sich ihm aufschlug.

 

Vom Tisch, wo das geschah.

 

Von einem Wort, aus dem Haufen,

an dem er, der Tisch,

zur Ruderbank wurde, vom Oka-Fluß her

und den Wassern.

 

Vom Nebenwort, das

ein Ruderknecht nachknirscht, ins Spätsommerohr

seiner hell-

hörigen Dolle:

 

Kolchis.

Все поэты жиды

Marina Tsvetajeva

 

Om

Hundens stjärnbild, om

ljusstjärnan däri och dvärg-

lyktan, som väver med

på mot jorden speglade vägar,

om

pilgrimsstavar, också där, om det sydliga, främmande

och nattfibernära

som obegravda ord,

kringdrivande

i trollkretsen av uppnådda

mål och stelar och vaggor.

 

Om

det sann- och förut- och över-till-dig,

om

det uppåt sagda,

som ligger redo där, en

av de egna hjärtstenarna lik, som man spydde ut

tillsammans med dess o-

ödelagda urverk, ut

i oland och otid. Om sådant

tickande och tickande mitt i

kiselsten-kuben med

den på hyenespåret bakåt,

uppåt följbara

anornas

rad av de-

från namnet-och-dess-

rundklyfta.

 

Om

ett träd, om ett.

Ja, också om det. Och om skogen omkring det. Om skogen

obeträdd, om

tanken, som det växte ut ur, som ljud

och halvljud och avljud och utljud, skytiskt

sammanrimmat

i takt

med den föreslagna-tinningen,

med utandande stäpp-

strån skrivet i hjärtat

på timcesuren – i riket,

i det vidaste

av riken, i

storinnanrimmet

bortom

stumfolks-zonen, i dig

språkväg, ordväg, hembygds-

våg exil.

 

Om detta träd, denna skog.

 

Om bro-

kvadern, från vilken

den större över

till liv, flygg

av sår, – om

Pont Mirabeau.

 

Där Oka inte flyter med. Et quels

amours! (Kyrilliskt, vänner, också det

red jag över Seine,

red det över Rhen.)

 

Om ett brev, om det.

Om En-brevet, om Öst-brevet. Om den hårda

lilla ordhopen, om det

obeväpnade ögat, som det

de tre

bältesstjärnorna som är Orions – Jakobs-

stav, du,

på nytt kommer du gående! –

 

tillför på

himmelskartan, som öppnade sig för det.

 

Om bordet, där det skedde.

 

Om ett ord, ur hopen,

där det, bordet,

blev till roddarbänk, från Oka-floden

och vattnen.

 

Om bordet, som

en rorknekt gnisslar fram, i sensommarörat

på sin ly-

hörda årtull:

 

Kolchis.