This website is using cookies

We use cookies to ensure that we give you the best experience on our website. If you continue without changing your settings, we'll assume that you are happy to receive all cookies on this website. 

Andersson, Dan: Ünnepeste szénégetőknél (Helgdagskväll i timmerkojan in Hungarian)

Portre of Andersson, Dan

Back to the translator

Helgdagskväll i timmerkojan (Swedish)

Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik, bekymmer ur snöhöljda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är helg, djupt i skogarnas ro!
 
Sjung, Björnbergs-Jon ur din fullaste hals
om kärlek och rosor och vår!
Stäm fiolen, Brogren, och spela vals
för spökblåa, månlysta snår!
 
Under stjärnornas glans flyger nattens dis
som ett sus över barkhöljt tak,
och det tjuter i Lammeloms sprickande is,
där det stöper från öppen vak.
 
Det är mil efter mil till lador och hus
där frosten går tjurig vid grind,
här är lustigt i stockeldens gula ljus,
som darrar i nattens vind.
 
Du är fager, Brogren, i eldglans röd,
där du gnider din svarta fiol,
för mat och för brännvin du glömt all nöd,
och din panna är ljus som en sol.
 
Och Jon, där du sitter vid grytan din,
en baron i din mollskinnsskrud,
se fast åren ha garvat ditt sega skinn,
i ditt sot är du ung som en gud!
 
Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man,
som vill alla uslingar väl -
kom, sjung om din ungdoms synd, om du kan,
och en skål för din gossesjäl!
 
Och när morgonens stjärnor blekna och dö
och när ångorna stelna till is,
och när dagningen skälver på myr och sjö
vi sova på doftande ris.
 
Då sova vi alla på granris tungt
och drömma om bleka mör
och snarka och vända oss manligt och lugnt,
medan elden falnar och dör.



Uploaded byP. T.
Source of the quotationhttp://runeberg.org

Ünnepeste szénégetőknél (Hungarian)

Ma ne lágy dalt búgjon a kormospoklu tüdő,
  ne borongjon e hóboritotta vidék!
Legyen ünnep a mély erdőn ma, szívderitő:
  ropog a tűz, sül a hús, ital is van elég.
 
Fogj dalba, te nagytorkú Björnberg Jon, előbb
  a szerelmet, a rózsát zengd, a tavaszt!
Te, Brogren, meg valcerra kapasd hegedűd,
  rebbenjen meg a kék holdfényü haraszt!
 
Estéli köd úszik a csillagfények alatt,
  fakérgü tetőkön halk susogás,
a Lammelom-ár jegén a szél bőgve szalad,
  vizet vet a lék ki, s a vad rianás.
 
Mérföldnyire innét reszket a pajta, a ház,
  ha a fagy bekopogtat a tanyakapunál –
itt vidáman sárgállik a máglyarakás,
  hajlong, perdül a szélben a láng.
 
Hogy megszépít, Brogren, ez az erdei tűz,
  vonogasd csak, öreg, elnyűtt húrjaidat,
pálinka, zsiros hús minden gondot elűz,
  sugárzik is arcod, akárcsak a Nap.
 
És Jon, te meg ülsz hörbölve a lábas előtt,
  díszlik a zekéd aranygombjaival –
az idő orcádon megcserzette a bőrt,
  a koromtól vagy tán ily fiatal?
 
S te, Vargfors Fredrik, egyetlen nagy hahota,
  testté lett vígság, jóakarat,
ifjúságodra igyál, és állj amoda,
  bőgd hát el pajzán dalodat!
 
A hajnali csillagfény sápadva kiég,
  már szürkület ül a füvön s a tavon,
dalaink páráját megdermeszti a jég –
  ad álmot a jószagu rőzsehalom.
 
Nagyot alszunk, s még ha szúr-nyom is a bozót,
  lánycsókkal biztat az álmodozás,
horkolunk bőszen, s alszunk csodajót,
  míg egész földig le nem ég a parázs.



Uploaded byP. T.
Source of the quotationhttp://www.bernathistvan.hu

minimap