Celan, Paul: Och med boken från tarussa (Und mit dem Buch aus Tarussa Svéd nyelven)
Und mit dem Buch aus Tarussa (Német)Все поэты жиды (Marina Zwetajewa)
Vom Sternbild des Hundes, vom Hellstern darin und der Zwerg- leuchte, die mitwebt an erdwärts gespiegelten Wegen, von Pilgerstäben, auch dort, von Südlichem, fremd und nachtfasernah wie unbestattete Worte, streunend im Bannkreis erreichter Ziele und Stelen und Wiegen.
Von Wahr- und Voraus- und Vorüber-zu-dir-, von Hinaufgesagtem, das dort bereitliegt, einem der eigenen Herzsteine gleich, die man ausspie mitsamt ihren un- verwüstlichen Uhrwerk, hinaus in Unland und Unzeit. Von solchem Ticken und Ticken inmitten der Kies-Kuben mit der auf Hyänenspur rückwärts, aufwärts verfolgbaren Ahnen- reihe Derer- vom-Namen-und-Seiner- Rundschlucht.
Von einem Baum, von einem. Ja, auch von ihm. Und vom Wald um ihn her. Vom Wald Unbetreten, vom Gedanken, dem er entwuchs, als Laut und Halblaut und Ablaut und Auslaut, skythisch zusammengereimt im Takt der Verschlagenen-Schläfe, mit geatmeten Steppen- halmen geschrieben ins Herz der Stundenzäsur – in das Reich, in der Reiche weitestes, in den Großbinnenreim jenseits der Stummvölker-Zone, in dich Sprachwaage, Wortwaage, Heimat- waage Exil.
Von diesem Baum, diesem Wald.
Von der Brücken- quader, von der er ins Leben hinüber- prallte, flügge von Wunden, - vom Pont Mirabeau.
Wo die Oka nicht mitfließt. Et quels amours! (Kyrillisches, Freunde, auch das ritt ich über die Seine, ritts übern Rhein.)
Von einem Brief, von ihm. Vom Ein-Brief, vom Ost-Brief. Vom harten, winzigen Worthaufen, vom unbewaffneten Auge, das er den drei Gürtelsternen Orions – Jakobs- stab, du, abermals kommst du gegangen! –
zuführt auf der Himmelskarte, die sich ihm aufschlug.
Vom Tisch, wo das geschah.
Von einem Wort, aus dem Haufen, an dem er, der Tisch, zur Ruderbank wurde, vom Oka-Fluß her und den Wassern.
Vom Nebenwort, das ein Ruderknecht nachknirscht, ins Spätsommerohr seiner hell- hörigen Dolle:
Kolchis.
|
Och med boken från tarussa (Svéd)Все поэты жиды Marina Tsvetajeva
Om Hundens stjärnbild, om ljusstjärnan däri och dvärg- lyktan, som väver med på mot jorden speglade vägar, om pilgrimsstavar, också där, om det sydliga, främmande och nattfibernära som obegravda ord, kringdrivande i trollkretsen av uppnådda mål och stelar och vaggor.
Om det sann- och förut- och över-till-dig, om det uppåt sagda, som ligger redo där, en av de egna hjärtstenarna lik, som man spydde ut tillsammans med dess o- ödelagda urverk, ut i oland och otid. Om sådant tickande och tickande mitt i kiselsten-kuben med den på hyenespåret bakåt, uppåt följbara anornas rad av de- från namnet-och-dess- rundklyfta.
Om ett träd, om ett. Ja, också om det. Och om skogen omkring det. Om skogen obeträdd, om tanken, som det växte ut ur, som ljud och halvljud och avljud och utljud, skytiskt sammanrimmat i takt med den föreslagna-tinningen, med utandande stäpp- strån skrivet i hjärtat på timcesuren – i riket, i det vidaste av riken, i storinnanrimmet bortom stumfolks-zonen, i dig språkväg, ordväg, hembygds- våg exil.
Om detta träd, denna skog.
Om bro- kvadern, från vilken den större över till liv, flygg av sår, – om Pont Mirabeau.
Där Oka inte flyter med. Et quels amours! (Kyrilliskt, vänner, också det red jag över Seine, red det över Rhen.)
Om ett brev, om det. Om En-brevet, om Öst-brevet. Om den hårda lilla ordhopen, om det obeväpnade ögat, som det de tre bältesstjärnorna som är Orions – Jakobs- stav, du, på nytt kommer du gående! –
tillför på himmelskartan, som öppnade sig för det.
Om bordet, där det skedde.
Om ett ord, ur hopen, där det, bordet, blev till roddarbänk, från Oka-floden och vattnen.
Om bordet, som en rorknekt gnisslar fram, i sensommarörat på sin ly- hörda årtull:
Kolchis.
|