Ez az oldal sütiket használ

A portál felületén sütiket (cookies) használ, vagyis a rendszer adatokat tárol az Ön böngészőjében. A sütik személyek azonosítására nem alkalmasak, szolgáltatásaink biztosításához szükségesek. Az oldal használatával Ön beleegyezik a sütik használatába.

Hírek

Runeberg, J. L.: Vänrikki Stool (Fänrik Stål Finn nyelven)

Runeberg, J. L. portréja
Cajander, Paavo portréja

Vissza a fordító lapjára

Fänrik Stål (Svéd)

Till flydda tider återgår

Min tanke än så gärna,

Mig vinkar från förflutna år

Så mången vänlig stjärna.

Välan, vem följer nu mitt tåg

Till Näsijärvis dunkla våg?

 

Jag lärde känna där en man,

Soldat för längesedan,

Nu ägde fänriks titel han,

Men lyckan var i nedan.

Gud vet det, hur han kom en dag

Att bo i samma gård som jag.

 

Jag såg mig då som en person

Med få, ja inga brister,

Jag var student, på kondition,

Och kallades magister;

Mitt "mensa" gav mig överflöd,

Den gamle åt på nåd sitt bröd.

 

Jag rökte "Gävle vapen" jag

Och hade sjöskumspipa;

Den gamle skar av blad sitt slag,

Då han ej var i knipa.

I sådant fall blev mossa blott

Hans nötta masurhuvuds lott.

 

O tid av guld, o liv blott tänt

För nöjet och behagen,

Då man är ung och är student

Och har fullt opp för dagen

Och ingen annan sorg försökt,

Än att mustaschen växer trögt!

 

Vad visste jag av andras nöd,

Jag blott min glädje kände;

Min arm var stark, min kind var röd,

Och alla pulsar brände.

Jag var så yr, jag var så ung,

Och stolt som jag var ingen kung.

 

Men fänrik Stål satt utan knot

Förgäten i sin koja;

Han sög sin rök, han knöt sin not

Och lät oss andra stoja.

Vasserra, mot en sådan en

Vad man sig tyckte vara ren.

 

Det var min höga lust att se

Den kantiga figuren,

Hans styva skick, hans anlete,

Hans rock, så ovant skuren,

Hans örnenäsa mest ändå

Med brillor utan skalmar på.

 

Jag gick till gubben ofta ned

Att gunstigt gyckel driva.

Det var min fröjd, när han blev vred

Och kom sitt nät att riva,

Då jag fick nålen ur hans hand

Och knöt en lycka falskt ibland.

 

Han sprang då ofta upp burdus

Och drev mig utom knuten;

Ett vänligt ord, en doft kardus,

Och fred var åter sluten.

Jag kom igen, som förr jag kom,

Och gjorde samma narri om.

 

Att även gubben haft sin dag,

Då han var ung i världen,

Att han gått flera steg än jag

Och prövat mer på färden,

Var jag för höglärd att förstå,

Det kom ej för min tanke då;

 

Ej att han stått med svärd i hand

Och glad sitt hjärtblod givit

För detta samma fosterland,

Som nu så kärt mig blivit.

Jag var så yr, jag var så ung,

Han fänrik var, jag mer än kung.

 

Men hur det hände sig en gång,

Fann jag mig mätt av ruset.

Det vinter var, min dag blev lång,

Fast den var kort till ljuset;

Det var så ovant mot förut,

Jag ville aldrig få den slut.

 

Jag tog den första bok, jag fann,

Blott för att döda tiden,

Det var en skrift av onämnd man

Om sista finska striden;

Den låg där häftad, som på nåd,

Bland husets bundna bokförråd.

 

Jag tog den på mitt rum och satt

Och bläddrade i bladen,

Jag vet ej, hur jag så fick fatt

På Savolaks-brigaden,

Jag läste en rad, läste två,

Mitt hjärta började att slå.

 

Jag såg ett folk, som kunde allt,

Blott ej sin ära svika,

Jag såg en här, som frös och svalt

Och segrade tillika;

Mitt öga flög från blad till blad,

Jag velat kyssa varje rad.

 

I farans stund, i stridens brand

Vad mod hos denna skara!

Hur kunde, arma fosterland,

Du dock så älskat vara,

En kärlek få, så skön, så stark,

Av dem du närt med bröd av bark!

 

Min tanke genom rymder lopp,

Som förr den aldrig spanat,

Ett liv gick för mitt hjärta opp,

Vars tjusning det ej anat,

Min dag flög som på vingar bort,

O, vad min bok mig syntes kort!

 

Den slöts, och kvällen likaså,

Dock glödde än min låga,

Jag fann så mycket återstå

Att forska om och fråga,

Så många dunkla föremål.

Jag gick till gamle fänrik Stål.

 

Han satt på samma plats som förr

Och samma syssla skötte.

Jag såg, att ren i stugans dörr

En missnöjd blick mig mötte;

Det var, som om han frågt därvid:

Får man ej ens till natten frid?

 

Men annat var det nu med mig,

Jag kom med ändrat sinne:

"Jag läst om Finlands sista krig,

Och även jag är finne.

Min håg blev tänd att höra mer,

Kanhända får jag det av er?"

 

Så var min hälsning. Gubben såg

Förvånad upp från noten,

En glans uti hans öga låg,

Som om han stått för roten:

"Jo, därom kan jag ge besked,

Om herrn så vill, ty jag var med."

 

Jag satte mig på sängens halm,

Han började berätta

Om Dunckers eld, om kapten Malm,

Om mången bragd för detta;

Hans blick blev ljus, hans panna klar,

Jag glömmer ej, hur skön han var.

 

Han sett så mången blodig dag,

Så många faror delat,

Ej segrar blott, men nederlag,

Vars sår ej tid har helat;

Så mycket, som ren världen glömt,

Låg i hans trogna minne gömt.

 

Jag satt där tyst och hörde på,

Och intet ord förspilldes,

Och natten hunnit halvt förgå,

När jag från honom skildes;

Han följde mig till tröskelns rand

Och tryckte glatt min bjudna hand.

 

Sen sågs han aldrig mera nöjd,

Om han ej mig fick skåda;

Vi delte sorg, vi delte fröjd,

Vi rökte vapnet båda.

Nu var han gammal, jag var ung,

Jag blott student, han mer än kung.

 

De sägner, här i sång jag satt,

Från gubbens läpp de stamma,

Jag hört dem mången stilla natt

Vid pärtans matta flamma.

De tala några enkla ord,

Tag mot dem, dyra fosterjord!



FeltöltőP. T.
Az idézet forrásahttp://runeberg.org/fstal/1b.html

Vänrikki Stool (Finn)

Mennyttä aikaa muistelen

niin mielelläni vielä;

niin moni armas tähtönen

minulle viittaa siellä.

Ken mua seuraa retkelle

nyt Näsijärven rannalle?

 

Siell' opin miehen tuntemaan,

hän sotamies ol' ennen,

nyt vänrikki ol' arvoltaan,

vaikk' onni näytti menneen.

Ties kuinka samaan talohon

satuimme saamaan asunnon.

 

Mies olin silloin kelvokas,

niin luulin, vaikka miksi,

Min' olin ylioppilas,

mainittiin maisteriksi;

hupaasti elin "mensallain",

Stool, hän söi armoleipää vain.

 

Minulla oli "vaakunaa"

ja piippu merenvahaa;

Stool poltti kototupakkaa,

jos häll' ei pulaa pahaa;

mut silloin sai vaan sammaleen

niveräpiippu täytteekseen.

 

Oi kulta-aika riemukas,

suloisin, armahain,

kun nuor' on ylioppilas,

ja puutetta ei laisin,

ja huolt' ei tuntis ollenkaan,

kun viikset vaan sain kasvamaan!

 

En tiennyt muiden hädäst', en,

ilosta sydän sykki;

vahv' olin, punaposkinen,

ja kaikki suonet tykki.

Niin nuori olin, riehakas,

ja ylpeä kuin kuningas.

 

Mut hyljättynä majassaan

Stool istui nurkumatta,

loi nuottaa, imi piippuaan,

meluumme puuttumatta,

Tuommoisen suhteen; sen mar ties,

min' olin oikein aika mies.

 

Minusta näky hupaisin

ol' ukon käyrä varsi

ja kasvot, jäykät liikkeetkin

ja vanha vaateparsi,

vaan konkkanenä erikseen

sangattomine lasineen.

 

Monasti menin ukon luo

ilveilemään suotta,

Mik' iloni, kun suuttui tuo,

la hältä ratkes nuotta,

kun kädest' ukon kävyn vein,

ja paikoin väärän silmän tein!

 

Hän silloin ylös kavahtaa,

mun ovest' ulos työntää;

sananen, hitu vaakunaa,

ja taas hän rauhan myöntää.

Ma tulin taas kuin ennenkin

ja samoin taaskin ilveilin.

 

Ett' oli nuori aikoinaan

myös ukko kerran ollut,

enemmän nähnyt matkallaan

ja kauemmaksi tullut,

en sitä silloin huomannut,

siks' olin liian oppinut.

 

En myös, ett' ilomielin hän

verensä tuorehimman

vuodatti eestä maamme tän

nyt mulle rakkahimman,

Ma olin nuori, riehakas,

hän vänrikki, ma kuningas.

 

Mut moisiin ilveilyksihin

vihdoinkin kyllästyin mä,

Kuink' oli, talvipäivääkin

lyhyttä pitkäksyin mä;

olipa oikein outoa,

ei tahtonut se loppua.

 

Ma tartuin ensi kirjahan,

hakien huvitusta,

ol' teos tuntemattoman

se Suomen taistelusta;

armosta vaan tuo kansiton

lie päässyt muiden joukkohon.

 

Mukaani vein sen, kääntelin

sivuja jonkun hetken,

en tiedä, kuin näin esihin

sain Savon miesten retken;

ma lu'in rivin lu'in kaks,

vereni tunsin kuumemmaks.

 

Näin kansan kaikki koittavan

edestä kunniansa;

näin sotajoukon voittavan

nälissään, viluissansa.

Jokaista sanaa, lukeissain,

suudella tahdoin innossain.

 

Vaarassa, tulen keskellä

tuon parven urhoutta!

Mill' ansaitsit, maa raukka, sä

noin suurta rakkautta,

noin kallis kuinka olla voit,

kun leiväks pettua vaan soit!

 

Aloille aatteheni mun

vei tuntemattomille,

uus elo syttyi sieluhun,

aavistamaton sille;

kuin siivin lensi aikani,

kuink' ol' lyhyt kirjani!

 

Se loppui, samoin iltakin,

vaan hehkuvalla miellä

mä lisää kuulla halusin

ja selvitystä vielä.

niin moniin kohtiin hämäriin.

Luo vanhan Stoolin läksin niin.

 

Häll' oli paikka entinen

ja työkin samallainen.

Vastaani lensi ovellen

jo katse nurjamainen;

olipa, kuin ois kysynyt:

Vai yökskään ei saa rauhaa nyt?

 

Mut muuttuneena tulin ma,

miel' oli toisenlainen:

"Luin Suomen viime sodasta,

olenhan Suomalainen.

Mua lisää kuulla haluttais,

kentiesi teiltä sitä sais?"

 

Näin lausuin. Silmäns' ihmeissään

luo ukko nuotastansa;

ne loistavat, kuin seisois hän

edessä rintamansa:

"Jotakin ehkä tietäisin

olinhan sieltä minäkin."

 

Ma istun olkivuoteellen;

sanella Dunckerista

hän alkaa, töistä urhojen

ja Malmi kapteenista;

hänellä kasvot kirkastuu,

oi, kuinka hän nyt kaunistuu!

 

Hän veripäivät nähnyt on

ja käynyt surman tiellä,

ja voiton nähnyt, tappion,

jonk' äityy haavat vielä;

häll' on niin paljo muistissaan,

maailma mit' ei muistakaan.

 

Siin' istuin hiljaa, kuultelin,

ei sanaa kadonnunna;

puol'yö, kun sieltä erkanin,

jo oli kulununna;

hän saattoi minut ovellen,

mua iloisesti kätellen.

 

Nyt viettää yhdess' aljettiin

eloa hauskaa ratki,

murehet, riemut jaettiin

ja yksin "vaakunatki."

Nyt olin vain yl'oppilas,

hän suurempi kuin kuningas.

 

Ja ukon suust' on tarutkin

ne, joita laulan tässä.

Niit' usein öisin kuultelin

pärehen liekinnässä.

Ne korutont' on kertomaa,

ne ota, kallis synnyinmaa!



FeltöltőP. T.
Az idézet forrásahttp://www.gutenberg.org

minimap