Runeberg, J. L.: Svanen

Från molnens purpurstänkta rand

sjönk svanen, lugn och säll,

och satte sig vid älvens strand

och sjöng en junikväll.

Om nordens skönhet var hans sång,

hur glad dess himmel är,

hur dagen glömmer, natten lång,

att gå till vila där;

hur skuggan där är djup och rik

inunder björk och al,

hur guldbestrålad varje vik

och varje bölja sval;

hur ljuvt, oändligt ljuvt, det är

att äga där en vän,

hur troheten är hemfödd där

och längtar dit igen!

Så ljöd från våg till våg hans röst,

hans enkla lovsång då,

och snar han smög mot makans bröst

och tycktes kväda så:

Vad mer, om än din levnads dröm

ej sekler tälja får?

Du älskat har på nordens ström

och sjungit i dess vår.