Runeberg, J. L.: A hattyú (Svanen Magyar nyelven)

Från molnens purpurstänkta rand

sjönk svanen, lugn och säll,

och satte sig vid älvens strand

och sjöng en junikväll.

Om nordens skönhet var hans sång,

hur glad dess himmel är,

hur dagen glömmer, natten lång,

att gå till vila där;

hur skuggan där är djup och rik

inunder björk och al,

hur guldbestrålad varje vik

och varje bölja sval;

hur ljuvt, oändligt ljuvt, det är

att äga där en vän,

hur troheten är hemfödd där

och längtar dit igen!

Så ljöd från våg till våg hans röst,

hans enkla lovsång då,

och snar han smög mot makans bröst

och tycktes kväda så:

Vad mer, om än din levnads dröm

ej sekler tälja får?

Du älskat har på nordens ström

och sjungit i dess vår.

Leszállt a hattyú szeliden

bíborfelhők alól.

Nyáresti partnál elpihen

s most mámorban dalol.

Kizengi mind az ős csodát,

mit Észak méhe rejt:

a nappal éjszakákon át

aludni elfelejt.

Az árnyék mély és gazdag ott

nyír- s égerfák alatt,

az öblökből arany buzog

s pezsdülő-friss a hab:

S ha párod ottfönt megleled:

nincs tündéribb gyönyör;

a hűség északról ered

s vágyik örökre föl.

Hullámokon halkulva száll

a hattyu éneke;

s párjához simul, néma már,

de mintha zengene:

Nem nyerhet többet földi lény

századokig se tán:

szerettél Észak vad vizén

s daloltál tavaszán.