Atterbom, Per Daniel Amadeus: A bánat (Sorg in Hungarian)

Det är visst ingen i världen till,
som vet, varför sorgen klagar,
förutan den man, som själv henne bär:
hon tvingar honom nätter och dagar.
 
Jag är som en fågel i kolsvart kväll,
som sitter ensam på grenen,
så högt under sky, så långt ifrå by,
när snö faller redan på renen.
 
Jag hörde hur kornet av lian skars,
då brusade löven och sunden;
nu kommer med slagan mitt hjärtas höst,
och nu må jag tiga, som lunden.
 
En stjärna jag kände, hon var mig huld;
ej slockna hon kan i mitt sinne.
Ty fåfängt är vänta på minnetröst,
men nog är kärleken minne.

Nincs senki biztos e földön, aki
tudná, mért fájhat a bánat,
csak az ember, ki szivén viseli,
s kire éjjel-nappal támad.
 
Vagyok, mint szurok-éjbe madár,
ki árván ül meg az ágon,
oly távol a fészek, oly messzi az ég,
s a hó a tájra subát von.
 
A rozsba még suhogó kasza vág,
még zúg a lomb a sövénnyel,
de már szivem őszét hozza a csép,
s mint erdők, némulok én el.
 
Egy csillag volt, ki felém ragyogott:
nem húny ki fénye szivemből.
Mert vigaszt várni hiábavaló,
de a szép emlék elegendő.