This website is using cookies

We use cookies to ensure that we give you the best experience on our website. If you continue without changing your settings, we'll assume that you are happy to receive all cookies on this website. 

Ekelöf, Gunnar: Eufória (Eufori in Hungarian)

Portre of Ekelöf, Gunnar

Eufori (Swedish)

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en
smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-
dunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen… Och aspen som prasslar i stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och lyssnar
till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Och lågan stiger… Det är som om blommorna trängde sig närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.



Uploaded byP. T.
Source of the quotationhttp://web.comhem.se

Eufória (Hungarian)

Ülsz a kertben egymagad jegyzetfüzeteddel,
vajaskenyérrel, pipáddal s a pohárral.
Csöndes az éj, oly csöndes, hogy a gyertya lángja se rebben,
fénye a durva deszkaasztalon visszaverődik
s megcsillan üvegen és a poháron.

Egy korty, egy harapás, pipád tömve, izzik parazsa.
Írsz egy sort, kettőt, azután tűnődve megállasz,
nézve, hogyan vált lassan hajnalpírba az alkony,
s hogy leng nyár-éjben tengersok turbolya szirma;
lepkét nem csal a láng; szúnyogdal cincog a tölgyfa
néma lombja felől... csak odébb zizzen meg a nyárfa:
Halál s szerelem erejét mutatja minden körülötted.

Olyan ez, mint az utolsó est egy hosszú, hosszú út előtt:
zsebedben már a jegy és végre kész a poggyász.
Ülsz, s máris közeledben vannak a messze vidékek,
s érzed, a vég s kezdet ugyanegy, s a csepp meg a
tenger is ugyanegy, s már érkezel is, ha elindulsz,
és érzed: borként tüzesít a halál meg az élet!

Ó, egynek lenni magammal, az éjjel, a gyertya-
fénnyel, amint némán néz rám, rejtelmesen, némán,
egynek a nyárfalevéllel, amint rezegve susog,
tengernyi virággal, amint fejüket emelve sötétből
várják, hogy mondjak valamit, ami nem jut eszembe
vagy ha jutna, se árulnám én el soha másnak.
És hogy bennem a boldogság kristályos patakcsobogása!

És nő a láng ... Szinte közelebb s közelebb tolakodnak a virágok,
közelebb s közelebb jön a lánghoz szivárvány-ragyogásuk.
Reszket a nyárfa, susog, s az alkonyi fény tovaillan,
s ami elmondhatatlan volt és messze, ím elmondhatatlan és közel.



Uploaded byP. T.
Source of the quotationCs. J.

minimap