Ekelöf, Gunnar: Höstsejd

Var stilla, var tyst och vänta,
Vänta på vilddjuret, vänta på varslet som kommer,
Vänta på undret, vänta på undergången som kommer
När tiden har mist sin sälta.
Det svävar med släckta stjärnor lågande skär förbi.
Det kommer i gryningen eller i skymningen.
Dagen och natten är inte dess tid.
När solen går i mull och månen i sten skall det komma
Med släckta stjärnor på kolnade skepp...
Då skall de blodiga portarna öppnas för allt som är möjligt.
Då skall de Modlösa portarna stängas för alltid.
Marken skall fyllas av osedda steg och luften av ohörda ljud,
Städerna störta punktligt som klockslag.
Öronens snäckor skall sprängas som djupt ner i vattnet
Och tidens omätliga saktmod förevigas.
Djupt in i döda blickar, i domnade ljus
Av undret som snuddar förbi deras hus.
Var stilla, var tyst och vänta,
Andlöst tills gryningen öppnar sitt öga och
andlöst tills skymningen sluter sin blick.

Hallga, fülelj és várj
Várd a vadállatot, az intést, ami jön,
várd a varázst, várd a vészt, ami jön,
amidőn vesztvén sós ízét az Idő
csak tovaleng hunyt csillagokkal láng szigetek mellett.
Meghozza a hajnal, hozza az alkony.
Nem ideje a nappal, sem az éj.
Midőn rögöt szül a Nap, sziklát szül a Hold, akkor jön
hunyt csillagokkal, elszenesült hajón ..
Akkor kinyílnak végre a kapuk a „Minden lehet" előtt,
akkor a vértelen kapuk zárulnak mindörökre.
Bételik a föld még nem látott lábnyomokkal
és a lég még nem hallott neszekkel.
Omlanak városok pontosan óraütésre.
Repednek fülkagylók, akárcsak lenn a vízi mélyben.
És az Idő mérhetetlen alázata örök lesz
a halott arcokba mélyülve a csoda
dermedt fényén, mely házaikon siklik tova.
Hallga, fülelj és várj,
lélek-lefojtva, míg nyitja szemét a hajnal és
lélek-lefojtva, míg zárja pilláját az alkony.