This website is using cookies

We use cookies to ensure that we give you the best experience on our website. If you continue without changing your settings, we'll assume that you are happy to receive all cookies on this website. 

Ekelöf, Gunnar: Melancholia (Melancholia in Polish)

Portre of Ekelöf, Gunnar

Melancholia (Swedish)

Jag ser mig om och räknar rnina segrar,
så få, och mina nederlag, så många...
I drömlandskap, där ännu dammet hägrar
av marscher, lika flyktiga som långa,
där ingen ger batalj och ingen vägrar,
ser jag dem vitna, benen av de många
kohorter önskningar, som varit mina...
Vid floden äntligen... Att fri från plågor
av ökensyner, vattusprång som sina,
att glömsk av alla svar på alla frågor,
oron att växa, ångesten att tvina,
få vaggas av och an av dessa vågor,
som välva sina glasvalv över stranden,
att sköljas ut och in bland dessa stenar,
som ligga gråa, bäddade i sanden
vid denna gräns, som skiljer och förenar
de lämnade och aldrig nådda landen
är allt jag vill — som dessa döda grenar
och dessa spillror efter skepp som brunnit
som dessa plankor, kolnade och brända...
Att virvlas bort tills stränderna försvunnit,
att varken stanna eller återvända,
att varken ha förlorat eller vunnit,
— Det stora återtåget är till ända.



Uploaded byP. T.
Source of the quotationhttp://www.ekelut.dk

Melancholia (Polish)

Oglądam się za siebie i widzę z rozpaczą
swe nieliczne zwycięstwa i rozliczne klęski...
W wyśnionym krajobrazie, gdzie jeszcze majaczą
wzniecone pyły marszów długich lub pospiesznych,
choć nikt bitwy nie wydał ani jej nie przyjął -
bieleją kości całych kohort moich marzeń,
pragnień... Wreszcie nad rzeką, aby tutaj – żyjąc
uwolniony od męki pustynnych miraży,
niepokoju wzrastania, lęku wysychania
i innych udręk, zapominając bez żalu
o wszystkich odpowiedziach na wszystkie pytania -
być kołysanym tam i z powrotem przez fale,
które się wysklepiają, całe w szklistym blasku,
ku brzegowi, spłukując w pienistej kipieli
szare kamienie, na wpół zagrzebane w piasku,
leżące na granicy, co łączy i dzieli
opuszczone i nigdy niedosięgłe lądy;
nic więcej nie pragnę – jak te uschłe gałęzie,
zgorzałe szczątki wraków unoszone z prądem,
jak te zwęglone ciała – i nic mnie nie więzi...
Być także uniesionym w dal, aż znikną brzegi,
skąd nie można zawrócić, skąd nie ma powrotu,
tam, gdzie nie można ani wygrać, ani przegrać -
gdzie już dopełnił się czas Wielkiego Odwrotu.



Uploaded byP. T.
Source of the quotationhttp://2.bp.blogspot.com

minimap