This website is using cookies

We use cookies to ensure that we give you the best experience on our website. If you continue without changing your settings, we'll assume that you are happy to receive all cookies on this website. 

Enquist, Per Olov: Egy másik élet (részlet) (Ett annat liv (detail) in Hungarian)

Portre of Enquist, Per Olov

Ett annat liv (detail) (Swedish)

Denna isländska natt december 1989 mycket klart
väder. Man ser stjärnorna, men inget norrsken.
Vart tog det vägen.

Vid fyratiden på eftermiddagen den 14 april 1998
går han förbi den nedlagda järnvägsstationen i
Skellefteå, går långsamt för att inte väcka
uppmärksamhet, och ser tre män sitta på trappan.
Han känner genast igen honom. Det är Jurma. Det
regnar lätt.
Det gör ont. Det tar några sekunder innan han
förstår varför. Som alltid börjar han då tänka på
något annat, det är så man överlever: han erinrar
sig en liknande bild, den kommer från filmen
Philadelphia, eller kanske från Bruce Springsteens
musikvideo till filmen. Denne Springsteen går på en
gata intill en fabrik, genom ett förött landskap, ja
kanske en nedlagd fabrik, långsamt och utan att se
sig om; man får intrycket att de tre sittande män som
betraktar den gående varit hans ungdomsvänner,
men nu blivit kvar, medan han gått vidare.
De hade inte ropat till honom att stanna.
De som blir kvar anropar inte gärna de gående. Hur
var det då att bli kvar. De tre männen utanför den
nedlagda järnvägsstationen i Skellefteå delade på en
vinflaska, säkert inte den första. Jurma hade höjt sitt
huvud när han såg honom, som i en igenkännande
gest, men så tittat ner igen, som i skam eller
besinningslöst raseri.
Det gjorde ont. Det var obegripligt att det inte var
han själv. Svårt att förstå. En slump kanske, eller
ett mirakel?

Är han rädd? Han är rädd.

Från Brighton våren 1989 nästan bara titeln på det
som nu nästan helt säkert är en omöjlig roman, samt
en kortare anteckning.
”Nu, snart, skall min Välgörare, Kapten Nemo,
tillsäga mig att öppna vattentankarna, så att farkosten,
med biblioteket inneslutet, sjunker.
Jag har genomgått biblioteket, men inte allt. Förr
hade jag hemliga drömmar att det vore möjligt att
lägga ihop allting, så att allting blev färdigt, tillslutet.
Att till sist kunna säga: så var det, det var så det gick
till, detta är hela historien. Men det vore ju mot bättre
vetande. Mot bättre vetande är dock ett bra sätt att
inte ge upp. Visste vi bättre, gav vi upp.”

Dagen efter tog han bilen och körde i några timmar
mellan Skråmträsk, Långviken, Yttervik och
Ragvaldsträsk för att bemanna sig.
Bilen var en Audi leasad på Skellefteå flygplats, den
som var anlagd tätt intill Gammelstället, vid Bursjön;
han trodde sig veta att det var på skogsmark som hans
morbror John ägt. Man sjönk ner för landning, och där
var gården, vid pass hundratjugo meter ned; det var
där han läst Bibeln för mormodern när hon dödde.

Han hade, som alltid, tittat ut när de skulle landa, och
identifierat den geografiska punkt varifrån hans liv
kunde betraktas, och den unge mannen på platsen
intill honom, han var i trettioårsåldern och i
cheviotkostym, alltså Reskamraten, han hade som
vanligt sträckt fram huvudet för att se och sagt Ser
det ut så där nu, och han hade svarat Ja dom har
ju byggt om, som om det hade varit helt naturligt.
Morbror John är ju borta nu, hade han tillagt,
förklarande. Jaså han också, hade mannen som
kanske aldrig flugit förr och aldrig sett Gammelstället
uppifrån svarat, ja det finns väl inte många
kvar längre, och till detta fanns ju inte mycket att säga.

Mannen på bänken utanför Centralstationen, vars
namn var Jurma, bör ha varit sjuttio år nu. Det var
tydligt att han varit ute i spriten länge.
Konstigt att han levde. Nog om detta.

Han får låna en roddbåt och ror ut till Granholmen.
Den har ett annat namn numera, döpt efter modern:
den heter Majaholmen. Egentligen konstigt, det var ju
hans far som byggt stugan. Där satt hon på somrarna
och såg ut över vattnet.
Man borde inte gräva ner sig i detta. Man blir ju bara
tokig.

Av alla fåglar älskade han trollsländorna mest.
Länge var de borta. Hösten 1989 såg han dem igen.
Våren 1990 flög de som tokiga och han kunde nästan
inte behärska sig. Det var trollsländornas
återuppståndelse, hur hade det gått till!

Breven.
Han skulle tömma vinden och fann brevpärmarna, sju
stycken,
och alla manus. Han hade varit helt säker på att han
bränt.
Var det så. Allt detta. Han kunde nästan inte andas.
Var det verkligen så.

Hon hade lagt Toshiban i hans knä, som vore den en
hundvalp, och den andra kvinnan, Sanne, satte sig på
golvet och tog på honom skorna.
Man hoppas ju alltid på ett under. Hoppas man inte är
man väl inte människa. Och något slags människa är
man väl ändå.

Är det nu? Nej inte än.



Uploaded byP. T.
Source of the quotationPer Olov Enquist

Egy másik élet (részlet) (Hungarian)

Kristálytiszta decemberi éjszaka, Izland, 1989.
Csillagos ég. Északi fény sehol.
Hová lett?

1998. április 14-én, délután négy óra körül
Skellefteå-ban megy az úton a használaton
kívüli vasútállomás előtt. Lassan megy,
hogy ne keltsen feltűnést, és látja, hogy három
ember ül a lépcsőn.
Az egyiket azonnal felismeri. Jurma. Könnyű eső szitál.
Fáj. Eltart pár másodpercig, amíg rájön, miért. Mint
mindig, most is eltereli gondolatait, így lehet túlélni:
eszébe jut egy hasonló kép a Philadelphia című
filmből vagy Bruce Springsteennek a filmhez készült
klipjéből. Springsteen megy az utcán egy gyárépület
mellett, sivár táj, az épület talán használaton kívüli
gyár, lassan megy, nem néz körül; a szemlélőnek az
a benyomása támad, hogy a három üldögélő férfi, aki
nézi, gyerekkori barátai lehetnek, akik itt maradtak,
míg ő elment.
Nem kiáltottak utána, hogy álljon meg.
Aki marad, nem szívesen kiált az után, aki megy.
Milyen maradni?A három férfi a használaton kívüli
Vasútállomás lépcsőjén együtt iszik egy üveg bort,
valószínűleg nem az elsőt. Jurma felemelte a fejét,
amikor meglátta őt, mintha felismerte volna, de
aztán elkapta róla tekintetét, mintha szégyellné
magát, vagy fékezhetetlen harag öntené el.
Fájt. Felfoghatatlan volt, hogy nem ő az, aki maradt.
Nehéz megérteni. Véletlen? Vagy csoda?

Fél? Fél.

Brighton, 1989 tavasza, szinte csak a cím egy
lehetetlennek látszó regénytervből, valamint egy
rövid feljegyzés.
„Közeledik a pillanat, amikor Jótevőm, Nemo
kapitány kiadja a parancsot, hogy nyissam meg
a víztartályok szelepeit, hogy a hajó, a benne lévő
könyvtárral együtt, elsüllyedjen.
Áttanulmányoztam a könyvtárat, de nem jutottam
a végére. Régebben voltak titkos álmaim,
lehetségesnek tartottam, hogy mindent össze lehet
rakni, elrendezni, készre csinálni, befejezni.
Hogy végül azt mondhassam: így volt, így történt,
ez minden, az elejétől a végéig.
De ezt jobb meggyőződésem ellenére mondanám.
A jobb meggyőződés ellenére mondani valamit
persze azt jelenti: nem feladni.
Ha engedünk jobb meggyőződésünknek, feladjuk.”

Másnap beült az autóba, és órákon át furikázott
Skråmträsk, Långviken, Yttervik és Ragvaldsträsk
környékén, hogy összeszedje magát.
Az autót, egy Audit, Skellefteå repülőterén bérelte,
melynek leszállópályáját a Bursjö mellett, az
Öregtanya közvetlen közelében alakították ki,
úgy tudta, annak az erdőnek a helyén, mely régen
anyai nagybátyja, John tulajdona volt.
Az ereszkedő repülőgép ablakából, mintegy
százhúsz méternyi magasból látta a házat, melyben
egykor részeket olvasott fel a Bibliából, haldokló
nagyanyja ágyánál.

Leszálláskor, mint mindig, most is kinézett az
ablakon, hogy megállapítsa, mi az a földrajzi hely,
ahonnan az életét szemügyre veheti, és a mellette
ülő fiatalember, aki mintegy harmincéves lehetett
és vastag szövetből készült öltönyt viselt, vagyis az
Útitárs, szokása szerint előrehajolt, hogy jobban
lásson, és azt mondta, no lám, hát most így néz ki,
mire ő azt válaszolta, igen, hiszen átépítették, mintha
ez teljesen természetes volna. John bácsi már elment,
tette hozzá magyarázatképpen. Nahát, ő is,
mondta a férfi, aki talán még soha nem repült, és soha
nem látta az Öregtanyát felülről, igen, a legtöbben már
elmentek,
és erre már nem lehetett semmit se
válaszolni.

Az állomásépület előtt a padon ülő férfi, akinek Jurma
volt a neve, ekkoriban hetven éves lehetett.
Látszott rajta, hogy régóta iszik.
Csoda, hogy él még. Erről ennyit.

Kölcsönkér egy csónakot, és kievez a Granholmhoz.
Most más neve van, anyja után Majaholmnak hívják.
Tulajdonképpen furcsa, hiszen a házat apja építette.
Nyaranta itt üldögélt az anyja, és bámulta a vizet.
Nem kéne ebbe belemászni. Csak bedilizik tőle
az ember.

A repülő állatok közül a szitakötőket szerette
legjobban. Sokáig nem látta őket. Aztán 1989 őszén
újra megjelentek. 1990 tavaszán olyan tömegben
repkedtek, hogy szinte nem hitt a szemének.
A szitakötők feltámadása! Mi történt?

A levelek.
Amikor ki akarta üríteni a padlást, megtalálta a
levélkötegeket, összesen hetet, és a kéziratokat is,
mindet. Esküdni mert volna rá, hogy mindet elégette.
Hát mégis? Minden? Elállt a lélegzete.
Hát mégis.

Az asszony az ölébe tette a Toshibát, mint egy
kutyakölyköt, a másik nő, Sanne pedig leült a földre,
és feladta rá a cipőjét.
Az ember mindig valami csodában reménykedik.
Ha nem reménykedik, nem is ember.
Márpedig valamilyen módon mégiscsak az.

Most? Nem, még nem.



Uploaded byP. T.
PublisherEurópa Könyvkiadó
Source of the quotationEgy másik élet
Publication date

Related videos


minimap