Heidenstam, Verner von: Home (Hemmet in English)
Hemmet (Swedish)Jag längtar hem till skogen. Där finns en stig i gräset. Där står ett hus på näset. Var plockas under träden så stora rosenhäger, var gungar blåsten säden med sådant sus som hemma? Var bäddas så mitt läger vid aftonklockans stämma?
Var leva mina minnen? Var leva mina döde? Var lever jag i njugga och långa år, som väva av gråa garn mitt öde? Jag lever som en skugga, där mina minnen leva. Träd huset ej för nära, fast portarna stå låsta, fast deras trappsteg bära av alla sammanblåsta och torra löv en matta! Låt andra röster skratta, låt nya flöden skumma i brons förvuxna dike, och bär mig till de stumma! Jag sitter dock där inne vid fönstret, själv ett minne; där är mitt kungarike.
Säg aldrig, att de gamla, när de sitt öga sluta, att de vi övergiva, att de, som vi förskjuta, snart doft och färg förlora likt blommorna och gräsen; att vi ur hjärtat riva ett namn, som från din ruta ett gammalt damm du blankar! De resa sig så stora som höga andeväsen. De överskygga jorden och alla dina tankar, som, hur din lott är vorden, var natt till hemmet vända likt svalorna till nästet. Ett hem - det är det fästet vi rest med murar trygga, vår egen värld, den enda vi mitt i världen bygga.
|
Home (English)I'm longing for the forest: The pathway in the grasses, The house that on the ness is. What orchards hold such apples Deep-hid from eager spying? What grain, when zephyr dapples, Can breathe so soft a sighing? Where could I hope as well to slumber When bells the hours of evening number?
Where do my memories tarry? Where are my dead still living? Where I, while gray and gaunt still, With harsh, relentless finger The years my fate are weaving? I am a shade, and haunt still The place where memories linger. Oh, seek not near to hover, Although the doors are fastened And matted leaves now cover The steps where winds have hastened And dropped their withered quarry. Let others' laughter carry, And new floods, wilder, stronger, Bear me, the moat o'erswelling, To those that speak no longer. I sit within there lonely, Myself a memory only, – That is my kingly dwelling.
Oh, say not that our elders, Whose eyes are closed forever, That those we fain would banish And from our lives would sever, – Say not their colors vanish Like flowers and like grasses, That we from hearts efface them Like dust, when one would clear it From ancient window-glasses. In power they upraise them, A host they of the spirit. The whole white earth enshrouding, Our thoughts too overclouding, Whate'er our fate or fortune, Thoughts that, like swallows crowding, Fly home at evening duly. A home! how firm its base is By walls securely shielded, – Our world – the one thing truly We in this world have builded.
|