Heidenstam, Verner von: Medborgarsång

Så sant vi äga ett fädernesland,

vi ärvde det alla lika,

med samma rätt och med samma band

för både arma och rika;

och därför vilja vi rösta fritt

som förr bland sköldar och bågar,

men icke vägas i köpmäns mitt,

likt penningepåsar på vågar.

Vi stridde gemensamt för hem och härd,

då våra kuster förbrändes.

Ej herrarna ensamt grepo till svärd,

när varnande vårdkase tändes.

Ej herrarna ensamt segnade ner

men också herrarnas drängar.

Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,

att medborgarrätt heter pengar.

Det är skam att sitta, som vi har gjort,

och tempel åt andra välva,

men kasta stenar på egen port

och tala ont om oss själva.

Vi tröttnat att blöda för egen dolk,

att hjärtat från huvudet skilja;

vi vilja bliva ett enda folk,

och vi äro och bli det vi vilja.

As sure as we have a fatherland

We are heirs to it one with another,

By common right in an equal band

The rich and his needy brother.

Let each have his voice as we did of old

When a shield was the freeman's measure,

And not all be weighed like sacks of gold

By a merchant counting his treasure.

We fought for our homes together when

Our coast by the foeman was blighted.

It was not alone the gentlemen

Drew sword when the beacons were lighted.

Not only the gentlemen sank to earth

But also the faithful yeomen;

‘Tis  a blot on our flag that we reckon worth

By wealth, and poor men are no men.

‘Tis  a shame to do as we oft have done, -

Give strangers the highest places,

But beat our own doors with many a stone

And publish our own disgraces.

We are weary of bleeding by our own knife,

When the heart from the head we sever;

We would be as one folk with a single life,

Which we are and shall be forever.