Karlfeldt, Erik Axel: Fäderna

Ej finns deras namn på hävdens blad
— de levde i ringhet och frid —
men jag skönjer ändå deras långa rad
allt upp i den urgrå tid.
Ja, här i det gamla Järnbärarland
de bröto åker på älvens strand
och malm ur gruvan bredvid.
De kände ej trältjänst, förstodo ej krus,
de sutto som drottar i eget hus
och togo sitt högtidsrus.
De kysste flickor i livets vår,
en vart deras trofasta brud.
De ärade kungen, de fruktade Gud
och dogo i stillhet, mätta av år.

Mina fäder! I smärtans och frestelsens stund
fick jag styrka vid tanken på er.
Som ni vårdat och älskat ert ärvda pund,
vill jag småle nöjd åt vad ödet ger.
Vid njutningens vinkande överflöd
har jag tänkt på er kamp, på ert torftiga bröd:
har jag rätt att begära mer?
Det har svalkat som bad i den strömmande älv,
när mot lustan jag kämpat mig trött,
det har lärt mig att rädas mitt eget kött
mer än världens ondska och satan själv.

Mina fäder, jag ser er i drömmarnas stund,
och min själ blir beklämd och vek.
Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund,
halvt nödd, halvt villig er sak jag svek.
Nu fångar jag toner ur sommar och höst
och ger dem visans lekande röst:
låt gå, det är också ett värv.
Men klingar det fram ur min dikt någon gång
en låt av stormsus och vattusprång,
en tanke manlig och djärv,
finns där lärkspel och vårljus från fattig hed
och suckar ur milsdjup skog –
ni ha sjungit det tyst genom många led
vid yxans klang, bakom fora och plog.

On history's page their names do not shine,
For humble and peaceful were they,
And yet I can see their long long line
Stretching back through the ages gray.
Yes, here in the ancient iron-rich land
They tilled their fields by the river strand
And smelted the ore in their day.
Neither thralldom nor pomp could they understand,
But, dwelling each like a king in his house,
They quaffed at their festal carouse.
They kissed their sweethearts in springtime's pride,
As husbands their faith they revered,
The king they honored and God they feared
And calmly they died, satisfied.

My fathers!—in grief, in temptation's hour
I’m strengthened by thoughts of you.
As you could cherish your lowly dower,
I will smile, though my goods be few.
When Pleasure beckoned with vine-wreathed head,
I thou t of your fight for your scanty bread:
Should I covet more than my due?
You revived my soul like a river bath
When I wearied of battling with lust,
And taught that my flesh I should rather distrust
Than the world and the Evil One's wrath.

I see you in dreams, ye sires of my race,
And my soul becomes faint and afraid;
Like a plant I've been torn from my sprouting place
And I feel that your cause I've betrayed.
I'll tell now of summer and harvest time
With a merry turn in the play of the rhyme;
`Tis the task of a poet to sing.
And should any poem of mine recall
The surge of the storm, the cataract's fall,
Some thought with a manly ring,
A lark's note, the glow of the heath, somehow,
Or the sigh of the woodland vast –
You sang in silence through ages past
That song by your cart and your plough.