Runeberg, J. L.: Svanen
Svanen (Swedish)Från molnens purpurstänkta rand sjönk svanen, lugn och säll, och satte sig vid älvens strand och sjöng en junikväll.
Om nordens skönhet var hans sång, hur glad dess himmel är, hur dagen glömmer, natten lång, att gå till vila där;
hur skuggan där är djup och rik inunder björk och al, hur guldbestrålad varje vik och varje bölja sval;
hur ljuvt, oändligt ljuvt, det är att äga där en vän, hur troheten är hemfödd där och längtar dit igen!
Så ljöd från våg till våg hans röst, hans enkla lovsång då, och snar han smög mot makans bröst och tycktes kväda så:
Vad mer, om än din levnads dröm ej sekler tälja får? Du älskat har på nordens ström och sjungit i dess vår.
|
Joutsen (Finnish)Jo luota ruskopilvisten Tuil joutsen rauhaisna, Ja laski virran rannallen Ja lauloi illalla.
Hän Pohjan lauloi hempeä, Kuin siellä kangastaa, Kuin aurinkoinen yösellä Ei malta uinahtaa.
Kuin siimes koivun suojassa On tumma, mieluinen; Kuin lahdet kullanhohtoisna Ja aalto vilpoinen.
Kuin ihanaa on, lempimään Kun pääsee Pohjolaan; Kuin vakuus sielt’ on syntyään Ja sinne pyrkii vaan.
Niin kuului aalto aallolta Sen ääni kaikuvan; Ja kohta kullan rinnalla Hän näytti joikuvan:
Mi siitä, vaikk’et viipyä Saa tuhatkausia; Oot Pohjan veellä lemminnä Ja siellä laulanna.
|