Södergran, Edith: Färgernas längtan

För min egen blekhets skull älskar jag rött, blått och gult,
den stora vitheten är vemodig som snöskymningen
då Snövits moder satt vid fönstret och önskade sig svart och rött därtill.
Färgernas längtan är blodets. Om du törstar efter skönhet
skall du sluta ögonen och blicka in i ditt eget hjärta.
Dock fruktar skönheten dagen och alltför många blickar,
dock tål ej skönheten buller och alltför många rörelser -
du skall icke föra ditt hjärta till dina läppar,
vi böra icke störa tystnadens och ensamhetens förnäma ringar, -
vad är större att möta än en olöst gåta med sällsamma drag?
En tigerska skall jag vara i hela min levnad,
en talerska är som den sladdrande bäcken som förråder sig själv;
ett ensamt träd skall jag vara på slätten,
träden i skogen förgås av längtan efter storm,
jag skall vara sund från topp till tå med gyllene strimmor i blodet,
jag skall vara ren och oskyldig som en flamma med slickande läppar.

Sápadt vagyok, szeretem hát a vöröst, a kéket s a sárgát,
a fehér szín nyomasztó, akár a havas alkonyat,
amelyben Hófehérke anyja az ablak mellett ül, s a fehér mellé
még feketét s vöröset kíván.
A színek vágya a vérnek a vágya. Aki szépségre szomjas,
hunyja be két szemét, s pillantson bele a saját szívébe.
De a szépség fél a nappaltól s a túl sok szemtől,
nem tűri a zajt, a túl sok mozgást –
Ne emeld szíved az ajkadhoz,
a hallgatás s magány magasztos köreit minek zavarni –
Mi lehet csodálatosabb, mint a nyitott rejtély furcsa jegyeit látni?
Hallgatni fogok mindig,
a sok beszédű nő olyan, mint a magát kiadó patak;
a síkság elhagyott fája leszek,
az erdő fái annyira várják a vihart, hogy belepusztulnak a vágyba,
én tetőtől talpig egészséges leszek, ereimben a vérem arany szalag lesz,
tiszta leszek, és ártatlan, akár a mohó láng ajka.