Setterlind, Bo: Pegazus (Pegasus in Hungarian)

Nyss såg jag i trafikvimlet en häst,

som i sakta mak utan att låta sig hindras

av rädsla för den uppdrivna farten

genom sin husbondes stad drog en gammaldags skrinda

bland människor och automobiler

och som därvid höll sig som god kamrat

till ljussignaler och filer.

Men han vägrade springa och lunkade sakta i leden

och såg på färger i träden, som långsamt svepte förbi.

Det var dikten, som kommit till staden

från sin bortglömda by,

och genast begynte människorna skrika

och automobilerna gny.

Men hästen, som var sin husbondes vän,

var redan på väg hem,

och därför såg han sig inte om,

när deras piskor i luften slog.

Det var en vision av mod.

Jag tyckte, att mänskligheten satt

som skugga på världens kuskbock,

och den evige Pegasus var det, som drog,

skaklad vid husbondens skrinda,

spöklikt skaklad vid kosmiska hjul

där naven med ekrarna lyste

om dagen som skivor av sol, av sol.

Och när de gått in i sitt lider,

de glimmade hela natten och stod

som stjärnhimlar hemma i tiden.

Láttam egy lovat kavargó forgalomban,

a felfokozott iramtól nem félt,

nyugodtan kocogott,

áthúzva gazdája városán egy régi szekeret

emberek s gépkocsik között

s közben jóbajtársként igazodott

a sávokhoz, a forgalom lámpáihoz.

De futni nem akart, bandukolt a sorban

s nézte a lassan elmaradó fák szinét.

Ez volt a költészet, aki a városba jött

az elfeledett faluból,

s hirtelen ordibálni kezdtek az emberek,

rikácsolni az autók.

De a ló a gazda barátja volt

s már útban hazafelé, nem hökkent vissza

az ostoros levegőtől.

A bátorság jelent meg itt.

Éreztem, hogy az emberség árnyék gyanánt

ül a bakon, a világ szekerén,

és az örök Pegazus ez a ló,

a gazda szekere előtt

szellemként kozmikus kerekeket forgat,

kerékagy és küllő világított

akár a napkorong.

S midőn megtértek a kocsiszínbe,

egész éjjel mint a csillagzó egek,

álltak otthon az időben.