Simonsson, Thomas: Szabadságnak dícsérete (Biskop Tomas frihetssång in Hungarian)

Frihet är det ädlaste ting
Som sökas må all verlden kring,
Den frihet väl kan bära.
Vill du dig sjelfvan vara huld,
Du älske frihet mer än guld,
Ty frihet följer ära.
 
Frihet må liknas vid ett torn,
Der väktarn blåser i sitt horn:
Det klingar så klart och vida!
Om från det tornet ut du går
Och en annan det i händer får,
Då fäller du tårar strida.
 
Hafver du frihet fått i hand,
Lyck väl till och bind om band,
Att ej hon dig förlåter;
Hon liknar falken, stolt och snar;
Om en gång bort han flugit har,
Du får honom icke åter.
 
Nu råder jag dig: haf frihet kär,
Om grant du märker hvad frihet är,
Hvad trofast hon dig bringar!
Frid och frälse drager hon hem,
Hugnad och glädje allom dem,
Som skyggas av hennes vingar.
 
Frihet tröstar genom sitt namn,
Frihet är en segerhamn,
Som månde de sina vakta,
En hamn, som skyddar mot vind och våg;
Frihet beskärmar hög och låg,
Ty bör man frihet akta.
 
Du ädle svensk, du statt nu fast
Och bättra det, som hittills brast!
Låt ej din håg förvända!
Du våge din hals och så din hand
Att värna ditt eget fädernesland!
Gud skall dig trösten sända!
 
En fågel värjer sitt bo på kvist,
Så göra de vilda djur för visst,
Nu märk, hvad du bör göra!
Gud hafver gifvit dig hjerta och själ:
Var hellre fri än en annans träl,
Så länge du dig kan röra!

Földi szabadság, drága kincs,
széles e földön párja nincs,
véle ha bölcsen élnek,
sokra becsülvén tenmagadat,
őt kívánd, ne a vert aranyat,
szívbeli tisztességet!
 
Ő valamint magos torony,
kürtöl az őre hajnalon:
héj, emberfia, ébredj!
Hogyha e várból el-kimégy,
pusztában hogy nélküle légy,
könny ize sózza étked.
 
Hogyha kezedből el-kiszáll,
gúzsba kerülsz, míg messzi jár,
sólyomszárnyon elillan,
mind, aki ily kegyest elád,
tépheti tolvajként haját,
láncban holtaiglan.
 
Mondom azért: tartsd becsben őt,
mindenek közt kitűnőt,
nélküle élni bánat:
ész meg a kard tarthatja meg
boldogulásod, örömed,
lombos, árnyas ágad.
 
Ő valamint biztos kikötő,
szélfogó, hullámtörő,
oltalma hívének,
zúzzák bár vizek és viharok,
megóv aprót és nagyot.
Zengje nevét az ének!
 
Te nemes svéd, már rég iratott,
megbizonyítják szent iratok,
mégis kurta a béke,
hogyha szabadság nincs közel,
háborúság dúl, tűz tüzel;
Isten a béke pecsétje!
 
Fészkét védi a kis madár,
vackáért a vad is kiáll,
rajta, tedd, ami dolgod!
Isten adá elméd, agyadat,
légy szabad, ám ne legyél soha rab,
míg csak megbir a csontod!