Samtal om Universum (Swedish)
Frågar Frida mig om stjärnor klara,
vill jag svara:
Jordar äro de, ej silverbloss.
Frågar du mig så om jämt de vara?
Nej, de fara,
först i ringlar, sedan bort från oss.
"Åh, när så du talar,
gunga berg och dalar,
huvet surrar och får knappast ro…"
Ha! Förlåt jag skrattar!
Ej så lätt man fattar
Universum, som man strax vill tro!
Frågar Frida mig om stjärnor klara,
vill jag svara:
Jordar äro de, ej silverbloss.
Rymden är som full av gröna prickar.
Ständigt skickar
vår Natur planeter ut på dans.
Vart man än på himlavalvet blickar,
alltid nickar
det en liten stjärna någonstans!
"Ja, men Himlens boning…"
Bedjer om förskoning…
Universum allt oändligt är.
Jorden, som de andra,
får tills slutet vandra,
svept i slöjan aven atmosfär.
Rymden är som full av gröna prickar.
Ständigt skickar
Vår Natur planeter ut på dans.
Frågar Frida mig, om bak det tomma
ängar blomma,
ej jag rövar hennes barnatro.
Himlens port jag ej vill gärna bomma
för de fromma.
Må de äga den i lycklig ro!
Men inom mig bränner
och jag stundom känner,
som jag själv vill bliva ateist…
"Bliv vad du behagar,
endast att du lagar,
så du ej blir ångerköpt till sist."
Frågar Frida mig, om bak det tomma
ängar blomma,
ej jag rövar hennes barnatro.
Hur nu saken vrids i snirklar hundra:
Jämt beundra
Skapelsen man må med villighet.
Vår Natur må susa eller dundra,
man får undra
över all dess regelbundenhet!
Dock ibland man tycker,
den är full av nycker
som en kvinna uti jungfruburn…
Nog för att jag kände
piken, som du sände.
Men det är ej jag, som skapt Naturn! –
Hur nu saken vrids i snirklar hundra:
Jämt beundra
Skapelsen man må med villighet. Uploaded by | P. T. |
Source of the quotation | http://runeberg.org |
|
|
Cevegés a mindenségről (Hungarian)
Csillagokról kérd Frída, s legyintek
rátekintve:
nem ezüstfáklyák, de földgolyók.
Kérded, mindig egy helyt látni mindet?
Nem, keringnek
előbb körben, nagy ívben utóbb.
„Ó, az ily szavakra
hegy-völgy reng riadva,
fejem zúg, nyugalmát nem leli…”
Hah! Engedj nevetnem,
nem oly könnyű, mintsem
hinnéd, a világot érteni!
Csillagokról kérd Frída, s legyintek
rátekintve:
nem ezüstfáklyák, de földgolyók.
A nagy Űrben zöld pöttyök tenyésznek.
A Természet
bolygókat küld táncra szűntelen.
Elég bárhol az égboltra nézned,
mindig érzed,
rád kacsint egy csillag odafenn.
„És az égi szentek…”
No de már megengedj…
Végtelen a Mindenség tere.
Földünk, mint a többség,
vándorol örökké,
s fátyolként burkolja légköre.
A nagy Űrben zöld pöttyök tenyésznek.
A Természet
bolygókat küld táncra szűntelen.
Hogyha kérdi, hogy az űrben, messze
tág rét lesz-e,
nem rontom meg gyermekes hitét.
Jámborok a mennytől elrekesztve?
Balga eszme,
légyen boldog békéje övék.
De bennem düh lobban,
s érzem egyre jobban,
hogy magam ateista leszek…
„Tégy, amit kívánsz, csak
végül meg ne bánjad,
gondolj rá, hogy én intettelek.”
Hogyha kérdi, hogy az űrben, messze
tág rét lesz-e,
nem rontom meg gyermekes hitét.
Csűrd-csavard a dolgot, itt a földön
lám, örökkön
csodálhatjuk a természetet.
A Teremtés zúgjon vagy dörögjön,
mégse csökken
ámulatunk törvénye felett.
Ám úgy vélni néha,
nincs ennyi szeszély a
kényeztetett kisasszonyba’ sem.
„A vesédbe látok,
hanem a világot
nem én alkottam, hidd el nekem!”
Csűrd-csavard a dolgot, itt a földön
már örökkön
csodálhatjuk a természetet.
Uploaded by | P. T. |
Source of the quotation | T. I. |
|
|