This website is using cookies

We use cookies to ensure that we give you the best experience on our website. If you continue without changing your settings, we'll assume that you are happy to receive all cookies on this website. 

Tegnér, Esaias: Istenek ideje (Asatiden in Hungarian)

Portre of Tegnér, Esaias
Portre of Orbán Ottó

Back to the translator

Asatiden (Swedish)

Du sofver, Heimdal, son af de nio mör,
och Gulltopp hvilar, och Gjallarhorn roslas och liger.
Till Himminborg syns mer ingen slig som för,
och Surturs slägte ovaktade Bifrost bestiger.
 
Ack! fordom var dock din sömn som fäglens lätt;
från himlens ända ditt spejande öga såg alla,
och ingen ann än saliga Gudars ätt
beträdde bryggan, som leder lill höga Valhalla.
 
Der red Valfader, så högväxt som stjernströdd natt,
som ljuset enögd, på åltafotade springarn.
Den vise korpen på milsbreda skuldran satt,
och allting visste den vingade tidningsbringarn.
 
Och Thor sig reste på knakande vagn, så hög;
och fyllde bältet med åskor och blickade mulen.
Fram öfver bron det vrenskande spännet flög,
och gnistor stänkte, som stjernor, från lågande hjulen.
 
Han liögg sin Mjölner i fjällen: der blef en dal.
Han drack af hafvet: det sjönk mellan torkade braddar.
Med tiden stred lian, med trollen i Lokes sal,
med midgardsormen, som rundt kring Heimskringla sig bäddar.
 
Drack han i Thrudvang sitt mjödhorn på kämpavis,
fridsälle Gudar besökte väldiga Norden.
Öm, som en fästmös suckar, kom Vanadis,
och Frey steg neder i värmande regn öfver jorden.
 
Då var naturen ej ännu en liflös kropp;
en ande rördes i nu förstelnade leder.
Gullmanig Skinfax drog strålande dagen opp;
när Rimfax fnyste, dröp dagg i dalarne neder.
 
I Ägirs armar låg moderlig Hertha gladt;
(den bruden ännu med stormande brudgum kringsvingar).
På fjällens spets den väldige örnhamn satt,
och kylde verlden med vidtkringfläktande vingar.
 
I bergens salar satt jätten med trotsigt mod
och drack för Loke en skål ur menniskoskallar.
Grönskäggig strömkarl sjöng ur den blåa flod,
och skogsfrun svängde sitt släp mellan grönskande tallar.
 
Och skalden framgick kring jorden, med helig håg,
en dyrkad främling, de salige Gudarnas like.
På mensklighetens höjder steg han och såg
rundtomkring verlden, så stolt som en kung kring sitt rike.
 
Och hänryckt grep han i harpan med sen ull hand.
Ej veklig vällust, ej qvinnoglam ljöd från dess strängar.
Om frihet sjöng lian, om ära, om fosterland,
om segersömnen på Rotas blodiga sängar.
 
Han reste stenen med runor på kämpens mull,
för Nordisk lijelte han spridde i Valhalla festen.
Sjelf Gudars fader steg opp från sin thron af gull,
och Thor bjöd vänlig ett stålhandskadt handslag åt gästen.
 
I höga minnen, i häfderna än I stån,
som tomma harnesk, dem ingen kan fylla på jorden.
Den slappa tiden skygger med skräck derfrån,
och hjeltelifvet är endast en saga i Norden.
 
Sof roligt, forntid! Fåfängt Iduna mer
drar dina bragder, som rostade svärd utur grafven.
Ett annat slägte till främmande Gudar ber,
och sångens senor ha brustit, som handlingens glafven.
 
Uppvakna Heimdal! Blås som till Ragnarök,
så himlen remnar, och Valhallas herrlighet flammar,
och dagens dvergält, så kraftlös, så öfverklok,
må tro på ljungarn, som nalkas med straffande hammar.



Uploaded byP. T.
Source of the quotationhttp://runeberg.org

Istenek ideje (Hungarian)

Alszol, Heimdall, sarja kilenc anyának,
alszik Aranysörény, és hallgat a harsona,
Ég-Várába az isten-faj sose szállhat,
Tűz-Nemzetség döng a Hídon tova.
 
Hajdani álmod, mint madarak puha álma:
Ég Sarkából kémlelt messze szemed,
boldog-erős isten faj büszke családja
lépett rá csak a hídra a Várba menet.
 
Ott lovagolt a Hadúr, csillag-magas isten,
egyszemű fény, nyolclábu lovát megülő,
két hollója előtt leplét veti minden
s titkot tár a felejteni fürge Idő.
 
Thor zörgő szekerén felszállt a magasba,
zsákban mennyköve, elméláz komoran,
száll a Szivárvány Hídján döngve fogatja,
láng szekeréről csillag-szikra zuhan.
 
Sziklát tör pörölyével: nyílnak a völgyek,
tengert kortyol: szomjazik íme a part,
cselt Loki termében vet Trollnak, Időnek,
győz a Kígyón, kit a végzet a földre csavart.
 
Ám ha pihen, búzgón iszogatva a méhsert,
békés istenek útja az Északi Föld,
víg Gyönyör-Istennő jön erős pihegéssel,
S Férjura záporként a mezőre köszönt.
 
Élt még akkor a Föld, habzsolva hatalmat
szellem-erővel teltek a tompa tagok,
Éj Paripájáról dőlt földre a harmat,
Fény Lova húzta az égre az ifju Napot.
 
Tajték-Testűt Tengeri-Isten ölelte –
forrt viharozva a mátka erős szeretője körül;
szikla szülötte, a sas, szárnyát felemelte:
szárnya szelétől a forró föld heve hül.
 
Hegy-Csarnokban az Óriás ült beborozva,
csont-koponyát ürítve dicsérte Lokit,
Zöldszakállú Folyó-Fi dalát kék víz idehozta,
Villana Erdő-Asszony zöld ruha-fodra is itt.
 
Szent kedvében járta a földet a Költő,
boldog-erős isten-faj megsüvegelt fiaképp,
emberiség magasára, a csúcs fele tört ő,
mint Nagyurának, hódola néki a rét.
 
Dalt ha erős keze csalt ki a húrból, a fából,
nem gyönyör éneke, nem fecsegők dala kélt,
szólt a szabadságról, becsületről és a hazáról,
S mint a Csatát-Szerető-Lány, harcot idézve regélt.
 
Rúnát rótt csata romján síri kövekre,
Észak Hőse, amíg csak a Várba nem ért,
Istenek Atyja aranytrónusról kelve ölelte,
vaskesztyűs Thor acélkeze rázta kezét.
 
Él még itt emléketek, él még nagy becsületben,
de mint az üres sisakok, csak hasztalan él,
tőletek immár Bágyatagok Kora rezzen,
Észak Hőseiről csak a saga regél.
 
Hajdankor, csak aludj! Szüzek-Anyja hiába
ássa ki rozsdás kardként hős-magadat,
új kor az őmaga isten-urát imádja,
pattan a hajdani húr, mint színpadi kard.
 
Ébredj, Heimdall! S mintha az Istenek Alkonya jönne,
fújd: hogy az Égből a Vár tüze törjön elő,
s Gyengék, Túl-Okosok Faja, féljen a törpe,
hogy villámaival veri földbe a Földre-Verő! 



Uploaded byP. T.
Source of the quotationhttp://forum.index.hu

minimap