Ett annat liv (detail) (Svéd)
Denna isländska natt december 1989 mycket klart väder. Man ser stjärnorna, men inget norrsken. Vart tog det vägen.
Vid fyratiden på eftermiddagen den 14 april 1998 går han förbi den nedlagda järnvägsstationen i Skellefteå, går långsamt för att inte väcka uppmärksamhet, och ser tre män sitta på trappan. Han känner genast igen honom. Det är Jurma. Det regnar lätt. Det gör ont. Det tar några sekunder innan han förstår varför. Som alltid börjar han då tänka på något annat, det är så man överlever: han erinrar sig en liknande bild, den kommer från filmen Philadelphia, eller kanske från Bruce Springsteens musikvideo till filmen. Denne Springsteen går på en gata intill en fabrik, genom ett förött landskap, ja kanske en nedlagd fabrik, långsamt och utan att se sig om; man får intrycket att de tre sittande män som betraktar den gående varit hans ungdomsvänner, men nu blivit kvar, medan han gått vidare. De hade inte ropat till honom att stanna. De som blir kvar anropar inte gärna de gående. Hur var det då att bli kvar. De tre männen utanför den nedlagda järnvägsstationen i Skellefteå delade på en vinflaska, säkert inte den första. Jurma hade höjt sitt huvud när han såg honom, som i en igenkännande gest, men så tittat ner igen, som i skam eller besinningslöst raseri. Det gjorde ont. Det var obegripligt att det inte var han själv. Svårt att förstå. En slump kanske, eller ett mirakel?
Är han rädd? Han är rädd.
Från Brighton våren 1989 nästan bara titeln på det som nu nästan helt säkert är en omöjlig roman, samt en kortare anteckning. ”Nu, snart, skall min Välgörare, Kapten Nemo, tillsäga mig att öppna vattentankarna, så att farkosten, med biblioteket inneslutet, sjunker. Jag har genomgått biblioteket, men inte allt. Förr hade jag hemliga drömmar att det vore möjligt att lägga ihop allting, så att allting blev färdigt, tillslutet. Att till sist kunna säga: så var det, det var så det gick till, detta är hela historien. Men det vore ju mot bättre vetande. Mot bättre vetande är dock ett bra sätt att inte ge upp. Visste vi bättre, gav vi upp.”
Dagen efter tog han bilen och körde i några timmar mellan Skråmträsk, Långviken, Yttervik och Ragvaldsträsk för att bemanna sig. Bilen var en Audi leasad på Skellefteå flygplats, den som var anlagd tätt intill Gammelstället, vid Bursjön; han trodde sig veta att det var på skogsmark som hans morbror John ägt. Man sjönk ner för landning, och där var gården, vid pass hundratjugo meter ned; det var där han läst Bibeln för mormodern när hon dödde.
Han hade, som alltid, tittat ut när de skulle landa, och identifierat den geografiska punkt varifrån hans liv kunde betraktas, och den unge mannen på platsen intill honom, han var i trettioårsåldern och i cheviotkostym, alltså Reskamraten, han hade som vanligt sträckt fram huvudet för att se och sagt Ser det ut så där nu, och han hade svarat Ja dom har ju byggt om, som om det hade varit helt naturligt. Morbror John är ju borta nu, hade han tillagt, förklarande. Jaså han också, hade mannen som kanske aldrig flugit förr och aldrig sett Gammelstället uppifrån svarat, ja det finns väl inte många kvar längre, och till detta fanns ju inte mycket att säga.
Mannen på bänken utanför Centralstationen, vars namn var Jurma, bör ha varit sjuttio år nu. Det var tydligt att han varit ute i spriten länge. Konstigt att han levde. Nog om detta.
Han får låna en roddbåt och ror ut till Granholmen. Den har ett annat namn numera, döpt efter modern: den heter Majaholmen. Egentligen konstigt, det var ju hans far som byggt stugan. Där satt hon på somrarna och såg ut över vattnet. Man borde inte gräva ner sig i detta. Man blir ju bara tokig.
Av alla fåglar älskade han trollsländorna mest. Länge var de borta. Hösten 1989 såg han dem igen. Våren 1990 flög de som tokiga och han kunde nästan inte behärska sig. Det var trollsländornas återuppståndelse, hur hade det gått till!
Breven. Han skulle tömma vinden och fann brevpärmarna, sju stycken, och alla manus. Han hade varit helt säker på att han bränt. Var det så. Allt detta. Han kunde nästan inte andas. Var det verkligen så.
Hon hade lagt Toshiban i hans knä, som vore den en hundvalp, och den andra kvinnan, Sanne, satte sig på golvet och tog på honom skorna. Man hoppas ju alltid på ett under. Hoppas man inte är man väl inte människa. Och något slags människa är man väl ändå.
Är det nu? Nej inte än. Feltöltő | P. T. |
Az idézet forrása | Per Olov Enquist |
|
|
Egy másik élet (részlet) (Magyar)
Kristálytiszta decemberi éjszaka, Izland, 1989. Csillagos ég. Északi fény sehol. Hová lett?
1998. április 14-én, délután négy óra körül Skellefteå-ban megy az úton a használaton kívüli vasútállomás előtt. Lassan megy, hogy ne keltsen feltűnést, és látja, hogy három ember ül a lépcsőn. Az egyiket azonnal felismeri. Jurma. Könnyű eső szitál. Fáj. Eltart pár másodpercig, amíg rájön, miért. Mint mindig, most is eltereli gondolatait, így lehet túlélni: eszébe jut egy hasonló kép a Philadelphia című filmből vagy Bruce Springsteennek a filmhez készült klipjéből. Springsteen megy az utcán egy gyárépület mellett, sivár táj, az épület talán használaton kívüli gyár, lassan megy, nem néz körül; a szemlélőnek az a benyomása támad, hogy a három üldögélő férfi, aki nézi, gyerekkori barátai lehetnek, akik itt maradtak, míg ő elment. Nem kiáltottak utána, hogy álljon meg. Aki marad, nem szívesen kiált az után, aki megy. Milyen maradni?A három férfi a használaton kívüli Vasútállomás lépcsőjén együtt iszik egy üveg bort, valószínűleg nem az elsőt. Jurma felemelte a fejét, amikor meglátta őt, mintha felismerte volna, de aztán elkapta róla tekintetét, mintha szégyellné magát, vagy fékezhetetlen harag öntené el. Fájt. Felfoghatatlan volt, hogy nem ő az, aki maradt. Nehéz megérteni. Véletlen? Vagy csoda?
Fél? Fél.
Brighton, 1989 tavasza, szinte csak a cím egy lehetetlennek látszó regénytervből, valamint egy rövid feljegyzés. „Közeledik a pillanat, amikor Jótevőm, Nemo kapitány kiadja a parancsot, hogy nyissam meg a víztartályok szelepeit, hogy a hajó, a benne lévő könyvtárral együtt, elsüllyedjen. Áttanulmányoztam a könyvtárat, de nem jutottam a végére. Régebben voltak titkos álmaim, lehetségesnek tartottam, hogy mindent össze lehet rakni, elrendezni, készre csinálni, befejezni. Hogy végül azt mondhassam: így volt, így történt, ez minden, az elejétől a végéig. De ezt jobb meggyőződésem ellenére mondanám. A jobb meggyőződés ellenére mondani valamit persze azt jelenti: nem feladni. Ha engedünk jobb meggyőződésünknek, feladjuk.”
Másnap beült az autóba, és órákon át furikázott Skråmträsk, Långviken, Yttervik és Ragvaldsträsk környékén, hogy összeszedje magát. Az autót, egy Audit, Skellefteå repülőterén bérelte, melynek leszállópályáját a Bursjö mellett, az Öregtanya közvetlen közelében alakították ki, úgy tudta, annak az erdőnek a helyén, mely régen anyai nagybátyja, John tulajdona volt. Az ereszkedő repülőgép ablakából, mintegy százhúsz méternyi magasból látta a házat, melyben egykor részeket olvasott fel a Bibliából, haldokló nagyanyja ágyánál.
Leszálláskor, mint mindig, most is kinézett az ablakon, hogy megállapítsa, mi az a földrajzi hely, ahonnan az életét szemügyre veheti, és a mellette ülő fiatalember, aki mintegy harmincéves lehetett és vastag szövetből készült öltönyt viselt, vagyis az Útitárs, szokása szerint előrehajolt, hogy jobban lásson, és azt mondta, no lám, hát most így néz ki, mire ő azt válaszolta, igen, hiszen átépítették, mintha ez teljesen természetes volna. John bácsi már elment, tette hozzá magyarázatképpen. Nahát, ő is, mondta a férfi, aki talán még soha nem repült, és soha nem látta az Öregtanyát felülről, igen, a legtöbben már elmentek, és erre már nem lehetett semmit se válaszolni.
Az állomásépület előtt a padon ülő férfi, akinek Jurma volt a neve, ekkoriban hetven éves lehetett. Látszott rajta, hogy régóta iszik. Csoda, hogy él még. Erről ennyit.
Kölcsönkér egy csónakot, és kievez a Granholmhoz. Most más neve van, anyja után Majaholmnak hívják. Tulajdonképpen furcsa, hiszen a házat apja építette. Nyaranta itt üldögélt az anyja, és bámulta a vizet. Nem kéne ebbe belemászni. Csak bedilizik tőle az ember.
A repülő állatok közül a szitakötőket szerette legjobban. Sokáig nem látta őket. Aztán 1989 őszén újra megjelentek. 1990 tavaszán olyan tömegben repkedtek, hogy szinte nem hitt a szemének. A szitakötők feltámadása! Mi történt?
A levelek. Amikor ki akarta üríteni a padlást, megtalálta a levélkötegeket, összesen hetet, és a kéziratokat is, mindet. Esküdni mert volna rá, hogy mindet elégette. Hát mégis? Minden? Elállt a lélegzete. Hát mégis.
Az asszony az ölébe tette a Toshibát, mint egy kutyakölyköt, a másik nő, Sanne pedig leült a földre, és feladta rá a cipőjét. Az ember mindig valami csodában reménykedik. Ha nem reménykedik, nem is ember. Márpedig valamilyen módon mégiscsak az.
Most? Nem, még nem.
Feltöltő | P. T. |
Kiadó | Európa Könyvkiadó |
Az idézet forrása | Egy másik élet |
Megjelenés ideje | 2011 |
|