Södergran, Edith: The Storm (Stormen Angol nyelven)

Nu höljer sig jorden åter i svart. Det är stormen
som stiger ur nattliga klyftor och dansar
allena sin spöklika dans över jorden.
Nu kämpa människor åter - fantom mot fantom.
Vad vilja de, vad veta de? De äro drivna
som boskap ur mörka vrår,
de slita sig ej lös från händelsernas koppelked:
de stora idéerna driva sitt byte framför sig.
Idéerna sträcka förgäves besvärjande armar i stormen,
han, den dansande, vet att han ensam är herre på jorden.
Världen rår ej om sig själv. Det ena skall
störta som ett brinnande hus, som ett murket träd,
det andra står kvar förskonat av okända händer.
Och solen ser på allt detta, och stjärnorna lysa i iskalla nätter
och människan smyger sig ensam sin väg mot den gränslösa lyckan.
 
 
Rosenaltaret

Now the earth wraps itself in black again. It is the storm
climbing from nocturnal clefts and dancing
its ghostly dance alone across the earth.
Now humans are fighting again – phantom against phantom.
What do they want? What do they know? They are driven
like cattle from dark corners,
they do not tear themselves free from the shackles of events:
grand ideas driving their prey before them.
The ideas stretch in vain beseeching arms in the storm,
he, dancing, knows he alone is the lord of the earth.
The world does not possess itself. One shall
topple like a burning house, like a rotten tree,
the other remains, spared by unknown hands.
And the sun looks at all this, and the stars shine in ice-cold nights
and the human slinks alone towards boundless happiness.