Strindberg, August (Johann August Strindberg ) (1849–1912) Works   de en hu sv

Biography

Johan August Strindberg, född 22 januari 1849, död 14 maj 1912, var en svensk författare och konstnär. Han räknas som en av Sveriges mest betydelsefulla och internationellt kända författare, kanske främst som dramatiker. Under fyra decennier före och efter sekelskiftet 1900 dominerade han det litterära Sverige och var ständigt omdiskuterad, ofta involverad i personliga konflikter. Hans samlade litterära verk är omfångsrikt och innehåller romaner, noveller och dramer som räknas till svensk litteraturs klassiker. Hans dramatik är känd över hela världen.

Livet

August Strindberg föddes i Stockholm som det tredje barnet till ångbåtskommissionären Carl Oskar Strindberg och Eleonora Ulrika Norling, tidigare anställd vid hushållet. Efter grundläggande studier avlade han studentexamen 1867. Därefter försörjde han sig en tid som folkskolelärare vid sidan av sina läkarstudier. Han försökte sig på en karriär som skådespelare men bestämde sig 1870 för att istället studera i Uppsala. Det var under studietiden där som Strindberg påbörjade sitt författarskap. Efter två år tvingade hans ekonomiska situation honom att avbryta studierna och återvända till huvudstaden. 1874 arbetade han som journalist vid Dagens Nyheter och samma år fick han anställning vid Kungliga biblioteket, en anställning som kom att vara till 1882. 1877 gifte han sig med finlandssvenskan Siri von Essen och fick med henne barnen Karin 1880, Greta 1881 och Hans 1884.

Strindbergs genombrott kom 1879 med utgivningen av Röda rummet och uppsättningen av Mäster Olof. Under de följande åren skrev han ett historiskt verk, Svenska folket 1881-1882, och romanen Det nya riket 1882. Dessa verk var skrivna i en realistisk stil som kritiserade i princip samtliga samhällsinstitutioner. Han blev så omdiskuterad och kritiserad att han såg sig nödgad att 1883 lämna Sverige för att bosätta sig i Paris och senare i Schweiz.

Tillsammans med Siri och barnen anslöt sig Strindberg till den skandinaviska konstnärskolonin i Grez. Under utlandsvistelsen fortsatte Strindberg att skriva och publicera självbiografiska romaner som Giftas 1884-1886, Tjänstekvinnans son 1886 och En dåres försvarstal 1887-1888, skådespel som Fadren 1887 och Fröken Julie 1888, samt samhällskritiska romaner som Utopier i verkligheten 1885. Första delen av novellsamlingen Giftas ledde till åtal för hädelse; rättegången brukar kallas Giftas-processen. Andra verk gjorde honom känd som kvinnohatare i hela Europa. Strindberg skulle komma att stanna utomlands ända till 1889. Under den tiden hade hans äktenskap med Siri von Essen blivit alltmer ansträngt, liksom kvinnoporträtten i hans romaner.

Strindberg tillbringade många somrar på Kymmendö i Stockholms skärgård och skrev mycket om "skärkarlens liv": Hemsöborna 1887, Skärgårdsliv 1888 och I havsbandet 1890. Det var också motiv från skärgården som inspirerade Strindberg till de målningar han gjorde under sitt liv - pastosa, symbolladdad verk i impressionistisk teknik som återspeglade hans upprörda själstillstånd.

August och Siri skilde sig 1891. Uppbrottet åtföljs av en konstnärlig kris: Strindberg far till Berlin där han umgås med bl.a. Edvard Munch och Ola Hansson. Efter ett kort äktenskap (1893-1897) med den österrikiska journalisten Frida Uhl, med vilken han får dottern Kerstin 1894, förvärrades Strindbergs psykologiska tillstånd, något han skildrar i Inferno 1897, Legender 1898 och Till Damaskus 1898. Från mitten av 1890-talet påbörjar Strindberg sina vetenskapliga och alkemiska experiment, bl.a. försöker han skapa guld. En nyinriktning skedde i Strindbergs författarskap: Från anarkism, realism och naturalism till mystik, symbolism och ockultism.

Strindberg var nu en berömd författare, vilket inte förhindrade att han levde i ekonomisk kris och fortsatte att göra uppror mot allt och alla. 1897 beslutar han sig dock för att försonas med sitt land och flyttar till Lund där han via Bengt Lidforss får kontakt med poeten Emil Kléen, en av de få vänner som Strindberg inte hann bli ovän med. Året därpå flyttade han till Östermalm i Stockholm. Svarta fanor 1904 var en uppgörelse med kulturetablissemanget i huvudstaden i allmänhet och den yngre författargenerationen i synnerhet. 1901 gifter han sig med Harriet Bosse; hon föder honom dottern Anne-Marie 1902. Äktenskapet varar till 1904. Under denna period skriver Strindberg fler Shakespeareinspirerade teaterstycken: Gustav Vasa 1899, Erik XIV 1899, Karl XII 1901 och Gustav III 1902. Dessutom skrev han en rad kammarspel 1907: Oväder, Brända tomten, Spöksonaten och Pelikanen.

Harriet Bosse gifte om sig 1908 med skådespelarkollegan Gunnar Wingård och Strindberg flyttar till Drottninggatan i det s.k. Blå Tornet där hans museum idag är inhyst. Under sina sista år återupptar han det samhällskritiska spåret vilket skapar en mycket intensiv debatt: Strindberg blir en ikon för arbetarrörelsen, i synnerhet den radikala gruppen kring tidningen Stormklockan, och dess kamp mot konservativa och liberala debattörer. I sina sista verk, En blå bok 1907 och Stora landsvägen 1909, kritiserar Strindberg vetenskapen och tar ställning för religionen. Han dör 63 år gammal 14 maj 1912 och begravs på Norra begravningsplatsen åtföljd av omkring 60 000 sörjande; "Ave Crux spes unica" (Var hälsat Kors, vårt enda hopp) blev inskriptionen på gravstenen. Sitt avsked till livet tog han med de gripande orden, "nu är allt personligt utplånat" varpå han lade en bibel på bröstet.



source :: wikipedia