XXVIII
att skjuta en fiende och rulla en cigarrett
att flamma till och släckas som en fyr i storm
att sitta som en fluga i intressenters nät
att tro sig född med otur fast man bara är född
att vara en funktion av allt som inte fungerar
att vara något annat eller inte vara alls
att som den gråa stenen passas in i hatets mur
och ändå känna stenars samförstånd som ljungens glädje
att känna allt försummat i det rykande regnet
att njuta av spänningen vid det pyrande bålet
att tvivla på att detta måste vara sista gången
att bejaka allt bara det inte upprepas
att slå sig igenom och nå fram till en utsikt
där blixtar jagar för att hämnas mänskligheten
XXIX
långt ute i oceanen gungar Medusas huvud
med grånade ormar och mastkorg av evig sorg
vi minns det vi känner igen våra bröders blod
deras svepning i kvinnors brinnande gråt
deras borttappade ögon i dödens tiggande hand
vi känner igen det vi vet och vi väntar
väntar på befrielsens vingslag över vårt huvud
på förnedringens slut och vårt eget liv —
o virvelvind av hat som sliter upp vårt bröst
genomborra oss med liv när vi måste blöda
lyft oss som en trofé i din flykt mot solen
rista oss en blodörn med skymningens spjut
ty djupt i vårt bröst bor Medusas huvud
med grånade ormar och tårar av stenad sorg
