Runeberg, J. L.: Joutsen (Svanen in Finnish)

Från molnens purpurstänkta rand

sjönk svanen, lugn och säll,

och satte sig vid älvens strand

och sjöng en junikväll.

Om nordens skönhet var hans sång,

hur glad dess himmel är,

hur dagen glömmer, natten lång,

att gå till vila där;

hur skuggan där är djup och rik

inunder björk och al,

hur guldbestrålad varje vik

och varje bölja sval;

hur ljuvt, oändligt ljuvt, det är

att äga där en vän,

hur troheten är hemfödd där

och längtar dit igen!

Så ljöd från våg till våg hans röst,

hans enkla lovsång då,

och snar han smög mot makans bröst

och tycktes kväda så:

Vad mer, om än din levnads dröm

ej sekler tälja får?

Du älskat har på nordens ström

och sjungit i dess vår.

Jo luota ruskopilvisten

Tuil joutsen rauhaisna,

Ja laski virran rannallen

Ja lauloi illalla.

Hän Pohjan lauloi hempeä,

Kuin siellä kangastaa,

Kuin aurinkoinen yösellä

Ei malta uinahtaa.

Kuin siimes koivun suojassa

On tumma, mieluinen;

Kuin lahdet kullanhohtoisna

Ja aalto vilpoinen.

Kuin ihanaa on, lempimään

Kun pääsee Pohjolaan;

Kuin vakuus sielt’ on syntyään

Ja sinne pyrkii vaan.

Niin kuului aalto aallolta

Sen ääni kaikuvan;

Ja kohta kullan rinnalla

Hän näytti joikuvan:

Mi siitä, vaikk’et viipyä

Saa tuhatkausia;

Oot Pohjan veellä lemminnä

Ja siellä laulanna.